Google

Translate blog

torsdag 10 december 2009

När man behövde en landsfader


Vid krigstillstånd behövs en stark ledare och nog kan väl Per Albin Hansson ses som vår svenska landsfader under andra världskriget. Därefter kom Tage Erlander som även han sågs som en sådan under en lång period då vi byggde upp ett samhälle av likavärde och de ekonomiska medlen började fördelas mer rättvisst. Alla människor sågs som lika mycket värda.

Därefter har det gått på rutin få har känt efterföljande statsministrar som landsfäder enbart som bevarare av välfärden.

Tills motsatsen kom Reinfeldt. Nu skulle människors likavärde ifrågasättas. Man satsade allt på ett bräde och vann på denna segregationspolitik.

Nu sänktes a-kassan. Ifrågasattes de kroniskt sjukas rättigheter att vara sjuka och förändrade skatteskalorna för att gynna de som hade en inkomst och håna de arbetslösa, sjuka och pensionerade för att de inte kunde, hittade eller var arbetsföra genom att bestraffa dem med en högre skattesats.

Hånfullheten i denna politik som var så långt från en landsfaderspolitik man kan komma inte bara accepterades av majoriteten av svenska folket utan sågs som rättvis och bra.

Vi äldre som upplevt människors lika värde som ledstjärna i vårt tankemönster blev totalförvirrade då inte ens de som setts som bevarare av likavärdesprincipen, de röda reagerade med starka ord utan bara med viskningar utan vad som än mer överraskade vara att svenskar inte gick ut i massdemonstrationer mot den politik som fördes inte ens arbetslösa, sjuka eller hör och häpna pensionärerna.

Men efter lite tankearbete förstod vi att den regering vi fått mutade de arbetande som är i majoritet med löften om regelbundna skattesänkningar och då människan är en egoist och idag än värre än någonsin genom individualismens framgång så kan man bara förfasas över vad näst steg blir.

Koncentrationsläger i modern form, uteslutning av vård för arbetslösa och långtidssjuka borttagning av socialbidrag eller vad?