Google

Translate blog

Visar inlägg med etikett Io. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Io. Visa alla inlägg

måndag 5 juli 2021

Många spännande månar därute

 


En liten kort beskrivning om 12 spännande månar i vårt solsystem. För mer om dessa se följande länk från space.com

1. Saturnus måne Enceladus  har en ovanligt ljus yta och vars kratrar ser ut som om de är täckta av snö.

2. Jupiters måne Callisto vilken är den kratertätaste månen i solsystemet. Dess mörka yta är täckt av kratrar varav de djupaste antas ha färsk is som kommit underifrån vilket sprider ljusskenspunkter när man ser månen från ovan.

3. 243 Ida är en asteroid som betecknas som en mindre planet och har en egen måne (Dacryl)  som bara mäter 1,6 km över sin längsta axel. Gåtan är hur denna måne som beräknas vara 1 miljard år kan vara detta då alla datasimuleringar om dess ursprung visar kollision för länge sedan som visar att den inte kan finnas nu. Dactyl har gott om kratrar, precis som moderasteroiden Ida och består av liknande material. Ursprunget är osäkert men en teori är att Dactyl precis som Ida är ett fragment efter en ursprunglig Koroniskropp; en större asteroid som brutits sönder i mindre stycken. Asteroider tillhöriga Koroniskroppen har fått samlingsnamnet Koronisfamiljen efter den först upptäckta asteroiden, 158 Koronis. Koronis-asteroiderna, eller Koronis-familjen, även känd som Lacrimosa-asteroiderna, eller Lacrimosa-familjen är en stor grupp asteroider i yttre delarna av asteroidbältet. Den är en av de största asteroidfamiljerna och har fler än 6 000 kända medlemmar.

4. Saturnus måne Iapetus är en måne med valnötsform med en bergig ekvatorialrygg som är 13 km hög och 20 km bred vilket ger månen dess distinkta valnötsform. Ursprunget till denna ås förbryllar forskare.

5. Neptunus måne Nereid berömmelse härrör från dess extrema omloppsbana. Nereids avstånd från Neptunus sträcker sig mellan 1,4 miljoner och 9,7 miljoner km. En omloppsbana som vanligtvis är typisk för infångade asteroider och kometer svepta in i mycket excentriska banor av gravitationen från de gigantiska yttre planeterna – men Nereids ovanligt stora storlek antyder en annorlunda historia. Vad är diskutabelt.

6. Jupiters måne Io vars landskap är en virulent blandning av gula, röda, bisarra och ständigt föränderliga mineralformationer skapade av svavel  på dess yta i många skilda slag av form.

7. Saturnus måne Hyperion  yta är svampliknande översållad av djupa, mörka gropar kantad av knivskarpa åsar av ljusare sten och is. Utöver det är Hyperion den första icke-sfäriska månen som upptäcktes med en tydligt excentrisk bana.

8. Saturnus måne Titan  är det enda månen vi känner till med en tydlig atmosfär.

9. Uranus måne Miranda var yta är kraftigt kraterrik och vissa relativt släta ytor vilket indikerar en ung måne eftersom vissa ytor  har utsatts mindre för nedslag av meteoriter. En framträdande egenskap på månen är ett mönster av koncentriska ovaler som liknar racerbanor medan parallella V-former på andra ställen bildar chevronmönstrade ärr (zickzackformade).

10. Saturnus måne Mimas  ena del täcks av en enorm krater.

11-12. Slutligen Saturnus månar Panorera och Atlas två små världar och  mest kända exemplen på herdemånar innebärande små satelliter som kretsar i eller runt de gigantiska planeternas ringsystem. I detta fall ingående i Saturnus ringsystem.

Bild från vikipedia på en av de udda månarna vi omtalar Saturnus  måne Iapetus.

onsdag 23 juni 2021

Neptunus och Jupiters månar får vänta på besök.

 


Det har nu gått 30 år sedan NASA senast besökte Venus då med Magellan orbiter 1990. Nu har två nya uppdrag valts ut för att utforska den heta ogästvänliga atmosfären och dess vulkaniska landskap. Se mitt inlägg från den 12 juni.

 

Processen går tillbaka till februari 2020, Det var då NASA meddelade att fyra planerade uppdrag skulle genomgå en nio månader lång process för att utreda uppdragens genomförbarhet och ekonomi. De var alla en del i  Discovery-programmet. Programmet som startades av NASA 1992  i syfte att samla forskare och ingenjörer för att planera framtida, spännande och banbrytande uppdrag i solsystemet. De två vinnande blev nu Venusuppdragen, Davinci och Veritas vilka nu har tilldelats 500 miljoner dollar och kommer att lanseras någon gång mellan 2028 och 2030.

Konkurrensen var hård från de två förlorande uppdragen som skulle ha gått till Io respektive Triton, Jupiters och Neptunus månar.

Jupiters måne Io är en märklig måne. Troligen är den ganska ung. Här finns få nedslagskratrar men flera hundra vulkaner vilka många än i dag anses aktiva och spy ut lava av smält silikatsten. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Neptunus är hem för den sjunde största månen i vårt solsystem Triton vilken också skulle besökts. Denna måne har en bana motsatt (motsols) runt Neptunus än övriga månar där (Neptunus har 14 månar). Triton tros den ha kommit från Kuiperbältet en gång.  Här finns  isvulkaner. Materialet som sprutas upp ur vulkanerna är troligen flytande kvävehaltigt stoft och metanföreningar. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Men det finns även betydligt intressantare månar däruppe som jag hoppas ska få besök i närtid. En av dem är Jupiters fjärde måne Europa där man antar att det finns hav av vatten under den isiga ytan (min anm.). Jag anser vi i första hand ska undersöka platser där det kan finnas liv inte i första hand att besöka platser där vi önskar förstå geologi och hur solsystemet kom till. Venus är intressant men skulle inte varit mitt förstaval. Misstänker att det är kostnader som avgjort målet.

Bild vikipedia här Triton Neptunus största måne fotograferad av Voyager 2 den 25 augusti 1989. En av de månar som nu får vänta på människan.

söndag 22 september 2019

Ny teori om Jupiters måne Io. Magmahavet man trodde fanns finns troligen inte.


Io är i storleksordning den tredje största av Jupiters månar. 


Utöver det är Io den mest vulkaniskt aktiva kroppen i solsystemet och teoretiskt har många ansett att det under dess yta finna en ocean av magma.


 Forskarna har trott att magnetiska fälts variationer runt Io, vilket bekräftats ske genom mätningar för några år sedan av NASA: s Galileo rymdfarkoster ansetts ha som orsak interaktioner mellan Io:s magmaocean under ytan och gasjättens (Jupiters) magnetfält.

Men ny forskning tyder på att samma variationer kan orsakas av interaktioner mellan Jupiters magnetfält och Io:s vulkanstörda atmosfär. En magmaocean på Io kan finnas men är inte nödvändig i förklaringssyfte för de magnetsiska fältens förändringsbenägenhet.


Den forskning vilken publicerades 2011 visade på en mycket tunnare atmosfär än efterföljande observationer visat. Tidigare ansågs en tjockare atmosfär vara viktig i förklaringsammanhang.


"Vi inser nu att en tjock atmosfär och magnetfält från en magmaocean inte behövs för att förklara samma data," säger Aljona Blocker, en forskare vid Tysklands universitet i Köln och den ledande författaren på studien.


 Forskarna fann att de förändringar som genereras av atmosfärens interaktion med plasman är tillräckligt för att förklara de mätningar som gjorts av Galileo. Plasma vilken kommer från den vulkaniska aktiviteten. Utkast av magma i atmosfären visade på en starkare  effekt på det magnetiska fältet som omger månen när det kom från platser bortom ekvatorn  medan utkast vid ekvatorn  orsakade mycket svagare förändringar.


Det är fortfarande möjligt att en magmaocean existerar men den är i så fall inte en absolut förutsättning för skeendena i magnetfälten runt Io.

Lite nya rön (min anm) kanske inte så spännande men allt nytt om solsystemet är en pusselbit i förståelsen av vad verkligheten som vi upplever den som människor är eller kan tolkas som.

lördag 25 augusti 2018

Io den vulkanintensivaste månen i vårt solsystem.


Jupiters storleksmässigt tredje måne Io är den mest vulkanaktiva kroppen i vårt solsystem.
Plymer av svavel stiger upp från en del av de aktiva vulkanerna. Ytan på själva Io är full av lavaflöden och lavasjöar där sten flyter omkring.
Cirka 150 aktiva vulkaner har registrerats på månen av vilka några kastar lava upp till 400 km ut i rymden. Vulkaner finns på hela Io:s yta.
Yttemperaturen där fast yta finns är ca -130C  vilket resulterar i bildandet av svaveldioxidsnöfält.
Men i själva vulkanerna kan temperaturen nå upp till mätta 1 649 C.
Io ses ofta som en himlakropp av eld och is. Det inre av Io består av järnsulfid eller svavelväte med en järnkärna i centrum och ett brunt silikat i det yttre skiktet. Detta ger planeten ett oregelbundet orange, gult, svart, rött och vitt utseende.
På grund av den vulkaniska aktiviteten innehåller Io:s atmosfär mestadels svaveldioxid.

onsdag 8 augusti 2018

På Io en av Jupiters månar och det kanske unikaste objektet i solsystemet har Juno gjort ytterligare ett fynd


Io är den tredje största av Jupiters månar med en yta olik alla andra kända himlakroppars i vårt solsystem (se bild ovan).

Forskarna som först såg bilderna från Voyager 1 vilken sändes upp  1977  den första rymdfarkost som kom i närheten av månen Io fick astronomer att häpna över utseendet av månen när fotona kom till Jorden.

Förväntningarna var att se nedslagskratrar och att räkna antalet nedslagskratrar från meteorer av samma slag som ex gjorts på vår måne per areaenhet för att därefter beräkna åldern av Ios yta misslyckades. Detta på grund av att de såg enbart ett fåtal sådana och om dessa egentligen var nedslagskratrar var osäkert.

Istället för nedslagskratrar hittade Voyager 1 hundratals vulkankratrar. Några av dem var aktiva vulkaner.

Från Voyager 1 togs foton av eruptioner där 300 km höga moln av aska kunde ses. Även nästa Voyagersond Voyager 2 vilken även den sändes upp 1977 visade samma resultat (obs följ gärna medföljande länkar av dessas färd och se var de finns idag de är ännu i arbete) .

Därefter sändes 1989  rymdsonden Galileo upp. Galileo kunde utforska Io mer i detalj och mätte  utförligt Io:s yta. Det kom då fram att lavaströmmarna där var betydligt varmare än de som flöt på jorden. Innehållet i dessa var enligt de mätningar som gjordes av Galileo troligen bestående av magnesium och järn.

Detta till motsatta resultat från analysering av Voyagers bilder vilka vilseledde forskarna att tro att lavan som flöt på Ios yta mest bestod av olika föreningar av smält svavel.

Men erfarenhetsmässigt var det konstigt att det skulle vara smält svavel då strömmarna var för heta för att detta skulle vara rätt.

 En ny idé i dag är dock att Ios lava består av smält silikatsten. Men nyligen gjorda observationer med Hubbleteleskopet tyder även på att materialet kan vara rikt på natrium.

Men det betyder inte att alla dessa påståenden och mätningar är motsägelsefulla. Det kan vara varierande material på olika platser. Vissa av de hetaste punkterna på Io når temperaturer på 1227C medan medeltemperaturen är ca -143C på ytan.

Dessa heta platser är den huvudsakliga mekanismen där  Io förlorar sin inre värme. Insamlade data av NASA'S Juno vilken sändes upp 2011 med ett instrument med namnet  Jovian infraröd Auroral Mapper (JIRAM) visade  att det fanns en hittills oupptäckt värmekälla vid dess sydpol. En vulkan.

 Dessa  IR-data vilka samlades in den16 dec 2017 när Juno var 470.000 kilometer från månen visar detta. Denna nya heta punkt vilken JIRAM fann är ca 300 kilometer från närmaste tidigare kartlagt värmepunkt, sade Alessandro Mura, en Juno Co-Investigator från Institutet för astrofysik i Rom.
Detta fynd indikerar på en hittills okänd vulkan. Men det är ännu ej bevisats. Enbart värmepunkten är upptäckt inte dess källa.

Jag tycker själv att Io har en unik gul nyans och att den ser väldigt annorlunda ut mot andra objekt därute i vårt solsystem. De är vacker på sitt vis.


tisdag 1 maj 2018

Saturnus kan vara anledning till de möjligen beboeliga månarna runt Jupiter


Jupiters fyra största månar, Io med sin relativt unga yta där vulkankratrar och vulkaner sänder upp varmare lava än på Jorden bestående av järn och nickel och där lava troligen flyter på ytan.
Europa, Ganymedes och Callisto den näst största av månarna runt Jupiter och vars yta består av 40 % is och 60 % sten och järn Bild nedan Callisto
är också kända som de Galileiska månarna då de är uppkallade efter Galileo Galilei vilken upptäckte dem 1610.

Alla fyra är större än Pluto. Ganymedes är en stenig kraterfylld måne se nedanstående bild 
är även den största månen i solsystemet, större än planeten Merkurius.

 Forskare föreslår nu att de Galileiska månarna kan ha bildats genom påverkan från Saturnus den planet som ligger bortanför Jupiter. Materialet till månarna kan ha kommit därifrån.

Forskning visar att Saturnus kärna kan ha  bildats inom denna reservoar av material i form av asteroider, sten och grus och därmed även alla månarna som finns runt denna och Jupiter. Resterna kan vi se som ringar runt Saturnus idag och som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Jupiter den största planeten i vårt solsystem med dess 
stora dragningskraft vid Saturnus bildande kan ha skapat dessa månar och genom att fånga in dem som fanns i närområdet av det material dess dragningskraften hade möjlighet till. Jupiter är den största planeten i solsystemet och som sådan har den en stor dragningskraft.

Ovanstående är en ny teori utarbetad vid Aix Marseille University i Frankrike. Kan man tro den? Jag anser att denna likt gårdagens teori om Mars jag beskrev då är en  onödigt krånglig teori.
Kan det inte likväl vara så att månarna vilka finns i stort antal både runt Saturnus (62 st) inklusive ringarna och Jupiter (69 st) är insamlade genom dragningskraften efter en krasch mellan några eller flera större objekt vid solsystemets bildande. Resterna skulle då vara det som finns i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och ringarna runt Saturnus.

OBS den intressantaste månen där liv kan finnas av de fyra nämnda ovan är Europa.
En istäckt värld där man misstänker att en ocean finns under isen. En av de absolut intressantaste månarna i solsystemet att söka liv på. 

Bilden ovan är på Saturnus

onsdag 24 maj 2017

På månen Io:s yta sveper troligen vågor av lava fram

Jupiters måne Io är en vulkaniskt aktiv måne. Det är den tredje av Jupiters 67 månar storleksmässigt.

Nu har det uppmärksammats att det troligen flyter lavaströmmar på denna vulkaniskt aktiva måne.


Men för att bekräfta detta behövs närmare studier vilka först 2021 kan göras genom att då närmare undersökningar av denna måne åter då står på tur.

måndag 22 augusti 2016

Månen Io utanför jätteplaneten Jupiter har en atmosfär vilken kollapsar då och då.

Io den tredje i storleksordning av Jupiters 67 månar. Månen vilken är den fjärde storleksmässigt av alla månar i vårt solsystem har en stenig yta och en atmosfär av svaveldioxid. Dessa ångor har sitt ursprung i en stor vulkanisk aktivitet.

Men då Io ligger i skugga för Jupiter fryser denna atmosfär till is. Detta är en nyupptäckt och kan ses som att atmosfären kollapsar varje gång Jupiter skuggar månen från solens strålar.

Så länge temperaturen inte sjunker under -235C är den gasformig men då skuggan når månen blir temperaturen ner till -270C och då bildas is.


En obemannad landning på ytan bör kanske ske under den tid då inte isen lägger sig.

tisdag 10 mars 2015

Jupiters måne Europa har flytande vatten.


Citat: det finns vatten under isen på Jupitermånen Europa sannolikheten för att även liv kan hittas där. Slut citat.

Gejsrar visar att vatten finns. Men oftast har gejsrar mycket varmt vatten. Oftast sprutar vattnet när det nått kokpunkten. Att då hitta liv i vatten som nått denna temperatur på en måne där det finns en mycket liten atmosfär låter långsökt.

Jag tror inte det finns vatten med liv här utan enbart vatten som vid kokpunkten sprutar upp i atmosfären i övrigt sterilt vatten eventuellt med någon blandning av kemisk substans.