PÅ Merkurius finns troligen saltglaciärer - på Pluto säkert kväveglaciärer.

 

Forskare vid Planetary Science Institute i Tucson USA har avslöjat potentiella saltglaciärer på Merkurius vilket öppnar en ny gräns inom astrobiologin genom att det  avslöjar en flyktig miljö som återspeglar förhållanden som finns på jordens mest extrema platser. 

Vår upptäckt kompletterar liknande ny forskning som visar att Pluto har kväveglaciärer vilket innebär att glaciärer finns av skilda slag från de varmaste till de kallaste platserna i solsystemet. Dessa platser ger avgörande betydelse av kunskap eftersom det visar flyktiga rika exponeringar i flera skilda planetariska landskap, beskriver Alexis Rodriguez, huvudförfattare till artikeln "Mercury's Hidden Past: Revealing a Volatile-Dominated Layer through Glacier-like Features and Chaotic Terrains" som publicerats i Planetary Science Journal.

PSI-forskarna Deborah Domingue, Bryan Travis, Jeffrey S. Kargel, Oleg Abramov, John Weirich, Nicholas Castle och Frank Chuang var medförfattare till artikeln.

Merkurius glaciärer skiljer sig från jordens då de härstammar från djupt begravda lager som exponerats av asteroidnedslag. Jordens isglaciärer kommer från årtusendens nedpackade is från tusentals vintrar av snöfall. Våra modeller bekräftar starkt att saltflöden sannolikt producerade dessa glaciärer och att de när de blev till behållit flyktiga ämnen i över 1 miljard år, beskriver medförfattaren Travis.

Specifika saltföreningar på jorden skapar beboeliga nischer även i några av de tuffaste miljöerna som ex den torra Atacamaöknen i Chile. Detta får oss att fundera över möjligheten att det kan finnas underjordiska områden på Merkurius som kan vara mer gästvänliga än dess ogästvänliga yta. Dessa områden skulle potentiellt kunna fungera som djupa "Guldlockzoner", analogt med området runt en stjärna där förekomsten av flytande vatten på en planet kan finnas och möjliggöra liv som vi känner det. Men i Merkurius fall ligger fokus på rätt djup under planetens yta snarare än rätt avstånd från solen, beskriver Rodriguez.

Upptäckten av troliga glaciärer på Merkurius utökar vår förståelse av de miljöparametrar som kan upprätthålla liv och lägger till en viktig dimension till utforskning inom astrobiologin som är relevant för den potentiella livsmöjligheten på Merkurius-liknande exoplaneter.

Glaciärerna på Merkurius  kännetecknas av en komplex konfiguration av håligheter som bildar utbredda (och mycket unga) sublimeringsgropar. Dessa håligheter uppvisar djup som står för en betydande del av den totala glaciärtjockleken vilket tyder på att de har en flyktig sammansättning. 

Den föreslagna lösningen antar att kluster av håligheter i nedslagskratrar kan härröra från nedslag och därigenom belysa ett samband som länge har förbryllat planetforskare, beskriver medförfattaren Domingue.

Bild vikipedia Animation av Merkurius och jordens rotation runt solen.

Elektronregn på Merkurius

 

BepiColombo är en rymdsond finansierad av  Europeiska rymdorganisationen (ESA) och Japanese Aerospace Exploration Agency (JAXA). Denna har avslöjat hur elektroner som regnar ner på Merkurius yta kan utlösa högenergirika norrsken. Farkosten som sändes till  Merkurius  2018, genomförde framgångsrikt sin första förbiflygning av Merkurius den 1 oktober 2021. Ett internationellt team av forskare har nu analyserat data från  BepiColombos instrument. Data som samlades in under denna förbiflygning. Resultaten av analysen har nu publicerats i Nature Communications.

Jordens norrsken genereras av interaktioner mellan solvinden som består av en ström av laddade partiklar som emitteras av solen och ett elektriskt laddat övre lager i jordens atmosfär kallat jonosfären. Merkurius som  har en mycket tunn atmosfär, kallad exosfär. Här genereras istället norrsken av solvinden då den interagerar direkt med planetens yta.

BepiColombo-uppdraget består av två rymdfarkoster, Mercury Planetary Orbiter (MPO) ledd av ESA, och Mercury Magnetospheric Orbiter (MMO, namngiven Mio efter uppskjutning) ledd av JAXA, som för närvarande befinner sig i en dockad konfiguration för den sjuåriga kryssningen till dess slutliga omloppsbana. Under sin första förbiflygning av Merkurius svepte BepiColombo 200 kilometer över planetens yta. Observationerna med instrument ombord på Mio möjliggjorde de första samtidiga observationerna av olika typer av laddade partiklar från solvinden i Merkurius närområde.

Huvudförfattare till studien, Sae Aizawa, från Institut de Recherche en Astrophysique et Planétologie (IRAP), nu vid JAXAs institut för rymd- och astronautisk vetenskap (ISAS) i universitetet i Pisa, Italien, beskriver: För första gången har vi bevittnat hur elektronhalten ökar i Merkurius magnetosfär och fälls ut på planetens yta. Medan Merkurius magnetosfär är mycket tunnare än jordens och har en annan struktur och dynamik, har vi bekräftat att mekanismen som genererar norrsken är densamma i hela solsystemet.

Bild vikipedia på storleksjämförelse mellan de inre planeterna (Merkurius, Venus, jorden och Mars).

Fakta om Merkurius

 

Merkurius är den planet som finns närmst  solen och den minsta planeten i solsystemet. Det är den planet med störst densitet efter Jorden. Den har en enorm metallkärna ungefär 3600 till 3 800 kilometer i diameter eller cirka 75% av planetens diameter. Som jämförelse är Merkurius yttre skal 500 till 600 km tjockt. Kombinationen av dess massiva kärna och sammansättning innehåller ett överflöd av flyktiga element och har lämnat forskare förbryllade i åratal.

Planeten är  något större än jordens måne. Då den inte har någon betydande atmosfär är planeten märkt av mängder av kratrar. För ungefär 4 miljarder år sedan slog en asteroid med en storlek av 100 km  i diameter ner på Merkurius med en inverkan lika med 1 biljon 1 megaton bomber vilket skapade en stor slagkrater ungefär 1550 km i diameter. Känd som Caloris Basin, stor nog för att rymma  hela delstaten Texas. En annan stor inverkan av kraschen kan ha bidragit till att skapa planetens udda rotering.

NASAs rymdfarkost MESSENGER upptäckte 2012 fruset vatten i kratrarna runt dess nordpol. Regioner som är permanent skuggade från solens värme. Sydpolen kan också innehålla isiga fickor men MESSENGERs bana tillät inte forskare att undersöka detta område. Kometer eller meteoriter kan ha haft med sig is till planeten alternativt kan vattenånga ha utgasats från planetens inre och frusit vid polerna.

Merkurius krymper i storlek enligt en rapport från 2016. Den lilla planeten består av en enda kontinentalplatta över en svalnande  järnkärna. När kärnan svalnar stelnar den vilket minskar planetens volym och får den att krympa.

 Processen skrynklar ytan och skapar dalar och klippor. Bland annat Great Valley har skapats över tid, Den är cirka 1 x 000 x 400,3 km vilket innebär större än Arizonas berömda Grand Canyon och djupare än Great Rift Valley i Östafrika.

Jordbävningar sker på Merkurius. En helt oväntad upptäckt som gjordes av Mariner 10 vilken även upptäckte att Merkurius har ett magnetfält. Planeter genererar teoretiskt magnetfält endast om de snurrar snabbt och har en smält kärna. Men Merkurius tar 59 dagar op sig att att rotera runt sin axel ett varv och är så liten - bara ungefär en tredjedel av jordens storlek - att dess kärna borde ha svalnat för länge sedan. Istället för en betydande atmosfär har Merkurius en ultratunn "exosfär" som består av atomer som sprängts bort från ytan av solstrålning, solvinden och mikrometeoroidpåverkan. Dessa atomer flyr efterhand som de bildas snabbt ut i rymden och bildar en svans av partiklar efter sig  enligt NASA. Merkurius gör ett varv runt solen var 88:e jorddag och färdas genom rymden i nästan 180000 km/h, snabbare än någon annan planet. Dess ovalformade bana är mycket elliptisk och tar Merkurius så nära som 47 miljoner km och så långt som 70 miljoner km från solen i sin bana.

Informationen om Merkurius här är ett sammandrag från en artikel i  https://www.space.com  följ länken för än mer information.

Bild vikipedia Merkurius i rätt färg  (av MESSENGER 2008)

Två stora Merkuriusliknande planeter finns runt en sol därute

 

Under ledning av forskare vid Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço kan upptäckten av dessa två merkuriusliknande exoplaneter som finns i samma system ledtrådar till hur planeter som Merkurius bildats.

Medan astonomerna observerade stjärnsystemet HD 23472 (som finns 127 ljusår bort från oss i riktning mot den lilla stjärnbilden Rombiska Nätet)  med ESPRESSO1 spektrograf (ESO), såg ett forskarlag från Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço's (IA3) under ledning av Susana Barros (IA &Dep. de Física e Astronomia – Faculdade de Ciências da Universidade do Porto), tre superjordar där två av dessa planeter fanns på samma avstånd från sin sol som Merkurius är till Jorden därav beteckningen på dessa som merkuriusliknande exoplaneter. Denna typ av exoplanet (som upptäckts ligga så nära sin sol) är mycket sällsynt med dessa två nu upptäckta har endast åtta kända super-merkurius hittats hittills.

Syftet med studien av dessa två publicerades i dagarna i tidskriften Astronomy & Astrophysics, I studien beskrivs hur de förändras utifrån planetens position i form av temperatur och egenskaper. Susana Barros förklarar att teamets syfte var att studera övergången mellan att ha eller inte ha en atmosfär vilket kan relateras till avdunstning av atmosfärer på grund av stjärnors (dess sols) bestrålning beroende på avstånd från denna.

"Teamet fann att detta solsystem består av tre superjordar med en betydande atmosfär på dem alla  varav två  stora Merkuriusliknande planeter." avslutar Susana Barros.

Av de sammanlagt fem planeterna i HD 23472-systemet har de tre (de jordliknande läs stenplaneter) massor mindre än jordens. De är bland de lättaste exoplaneterna vars massor mätts med radialhastighetsmetoden med hjälp av utrustning i ESO:s Very Large Telescope (VLT), i Chile. Upptäckten av inte en, utan två stora Merkuriusliknande planeter gjorde att laget ville gå än längre i sin undersökning av systemet.

Planeten Merkurius i vårt eget solsystem har en relativt större kärna och relativt mindre mantel än övriga planeter i vårt solsystem (ink Jorden), men vi vet inte varför.

Några möjliga förklaringar involverar en gigantisk påverkan vid dess bildande som tog bort en del av planetens mantel eller på grund av dess höga temperatur genom sin närhet till solen  som resulterat i att  en del av Merkurius mantel kan ha avdunstat. Överraskande nog har det hittats andra exoplaneter med liknande egenskaper så kallade stora Merkuriusplaneter, runt andra stjärnor.

Barros tillägger: "För första gången har vi nu upptäckt ett system där två  Merkuriusplaneter finns. Detta gör att vi kan få ledtrådar om hur dessa planeter bildas vilket kan hjälpa oss att utesluta vissa möjligheter vi hittills tagit. Till exempel, om en påverkan som är tillräckligt stor för att skapa en stor Merkurius redan är mycket ovanlig verkar två  i samma system vara mycket osannolika. Vi vet fortfarande inte hur dessa planeter bildas men det verkar vara kopplat till moderstjärnans sammansättning. Det här systemets upptäckt  kan hjälpa oss att ta reda på det".

Olivier Demangeon som är medlem i teamet (IA &DFA-FCUP), kommentarer : "Att förstå hur dessa två  Merkuriusliknande planeter har bildats kommer att kräva ytterligare undersökning av sammansättningen av dessa planeter. Då dessa planeter har radier som är mindre än jordens har nuvarande instrument vi förfogar över inte känslighet nog att undersöka sammansättningen av deras yta eller förekomsten och sammansättningen av en potentiell atmosfär. Det framtida Extremely Large Telescope (ELT) och dess första generations högupplösta spektrograf ANDES7 kommer för första gången att ge både den känslighet och precision som krävs för att försöka göra sådana observationer. "Men det ultimata målet är att hitta en andra jorden. Atmosfärens existens ger oss insikt i systemets bildning och utveckling och har också konsekvenser för planeters möjligheter att hysa liv---. säger Barros.

IA:s deltagande i ESPRESSO är en del av en bredare strategi för att främja exoplanetforskning i Portugal genom att bygga, utveckla och definiera flera instrument och rymduppdrag, som ESA:s Cheops-uppdrag, som redan befinner sig i omloppsbana. Denna strategi kommer att fortsätta under de kommande åren, med uppskjutningen av ESA:s rymdteleskop PLATO, uppdraget Ariel och installationen av ANDES-spektrografen i nästa generations största teleskop, ESO:s ELT.

Bild på vår Merkurius från vikipedia. Bilden tagen av Messingerfarkosten under 2008.

Magnetstormar på Merkurius.

 

Merkurius magnetosfär upptäcktes av NASA:s rymdfarkost Mariner 10 på 1970-talet. Magnetosfärens har här ett inneboende dipolfält (dipolfält är det elektriska fältet från en elektrisk dipol). En dipol är två lika stora elektriska laddningar med motsatt pol på något i detta fall på Merkurius ) med norrgående förskjutning och ett litet magnetiskt fält.

Nya MESSENGER-observationer bekräftade efterhand att Merkurius magnetosfär liknar jordens i många aspekter, såsom jordens magnetosfäriska strukturer (t.ex. magnetotail, plasmamantel och polar cusp), magnetosfäriska dynamiska processer och magnetiska strukturer (t.ex. dipolariseringsfronter och flödesrep).

In situ-mätningar visade att det finns ringström  på Merkurius – en magnetosfärisk elektrisk ström som huvudsakligen bärs fram av joner som fastnat i en planetarisk magnetosfär var något som däremot saknades men nu hittats.

"Bekräftelsen om geomagnetiska stormar på Merkurius är ett resultat av forskning som möjliggjorts av en slump genom att det skedde en serie korona-massutskjutningar från solen den 8-18 april 2015  i slutet på NASA:s rymdsond MESSENGER;s tid över Merkurius. Messenget var i arbete från 2004 och avslutade sitt uppdrag genom att  krascha ner på Merkurius yta den 30 april 2015, " säger Peking University planet forskare Jiutong Zhao med kollegor.

Den koronamassutskjutningen som skedde från solen den 14 april 2015 komprimerade Mercurys ringström på den solupplysta sidan och ökade ringströmmens energi. Analys av MESSENGER:s data avslöjade då förekomsten av denna ringström som  intensifierades och då  utlöste magnetiska stormar.

"Den plötsliga intensifieringen av en ringström orsakar huvudfasen av en magnetisk storm", säger professor Hui Zhang, rymdfysiker vid Geophysical Institute vid University of Alaska Fairbanks.

På jorden producerar stormarna norrsken (dock inte på Merkurius som saknar atmosfär) när solvindspartiklar interagerar med partiklarna i atmosfären.

Istället når de ytan obehindrat och kan därför endast ses genom röntgen- och gammastrålningsinstrument.

Teamets resultat visar att magnetiska stormar potentiellt är ett vanligt inslag hos magnetiserade planeter.

"Våra resultat från MESSENGER ger ytterligare en fascinerande inblick i Merkurius plats i solsystemets utveckling efter upptäckten av dess inneboende planetariska magnetfält", säger författarna.

Ännu finns en del att lära och förstå om planeterna i vårt solsystem (min anm.)

Bild vikipedia på Caloris-bassängen en nedslagskrater på Merkurius. Caloris-bassängen har en diameter på 1350 km och är en av de största i solsystemet. Bild ovan  tagen av Messinger.

Nu är man säker på var is finns på Merkurius poler.

 

Merkurius (symbol: ☿) är den innersta och minsta planeten i vårt solsystem med en omloppstid runt solen av ungefär 88 dygn. På grund av sin närhet till solen är den svår att observera från jorden och kan bara ses i gryningen eller skymningen för blotta ögat eller med en fältkikare.

Även om Arecibo radioteleskop inte finns längre fortsätter det att leverera vetenskapliga upptäckter. Det finns en mängd Arecibo-data astronomer nu analyser i sökande efter nya upptäckter och en av teknikerna som används kallas planetradar. 

 

 Radarastronomin har efterhand blivit alltmer kraftfull. Under de senaste decennierna har planetradarmetoden använts inte bara för att kartlägga en planets yta utan också för att identifiera ytans sammansättning. På 1990-talet användes planetradar för att kartlägga ytan på Merkurius och fann överraskande fickor av is nära planetens poler. Men radarkartorna då var inte tillräckligt exakta för att avgöra exakt var isen fanns på polerna. Astronomerna misstänkte att den borde vara dold i polarkratrarnas skuggade områden dit solljus aldrig når.

Ytterligare studier under 2012 bekräftade förekomsten av is i kratrar. 2019 sände Arecibo en kraftfull radiosignal mot Merkurius. Den spridda signal mottogs efter dess reflektion på planeten  av Arecibo-mottagaren, vilket gjorde det möjligt för astronomer att utarbeta en mer detaljerad radiokarta över Merkurius inklusive polarområdena och dess fickor av som man nu kunde bekräfta innehöll is. I den senaste studien kombinerades dessa data med data från rymdfarkosten Messengers insamlade data då denna kretsade kring Merkurius mellan 2011 till 2015.

Messenger använde laserkartläggning för att urskilja ljusa områden från mörkare regolitregioner. Regolit är ett lager av lös jord som ligger ovan berggrunden. Regoliten på jorden består dels av berggrund som vittrat men även av avlagringar och jordmåner. Genom att kombinera datan kunde teamet  tolka data från radarkartan mer exakt. Även om is vanligtvis reflekterar mer radioljus än regolit vilket gör att isiga regioner ser ljusa ut på en radarkarta kan regioner också verka ljusa av andra skäl till exempel från en yta vinklad i viss riktning. Teamet kunde bekräfta att de radioljusa regionerna på polerna på  Merkurius i allmänhet indikerade på is. De kunde till och med få grepp om renheten i dessa fickor av is.

Bild från vikipedia på Merkurius. Bild tagen av rymdsonden Messinger under 2008 eller 2009. Animation gjord av bilder från MESSENGER och färglagd för att förstärka skillnader i ytans kemiska, mineralogiska och fysiska struktur.

En gång fanns en atmosfär på Merkurius.

 

Merkurius är den innersta och minsta planeten i solsystemet. Den har en omloppstid runt solen av ungefär 88 dygn. Ytan är ganska lik månens, täckt av kratrar. Här finns ingen atmosfär och yttemperaturen varierar mellan –173 grader Celsius i botten av kratrarna vid polerna och +427 grader Celsius på de varmaste platserna på solsidan Planetens består av en järnrik kärna täckt av  en stenig mantel vilket tyder på att planeten haft ett magmahav tidigt i sin utveckling.

Liksom all vätska under extrem hetta har detta hav avdunstat. Vätskan i detta hav bestod inte av vatten eller etan eller liknande vätskor. På  Merkurius var temperaturen sannolikt så hög att ångan bestod av förångad sten.

I en ny studie publicerad i The Planetary Science Journal modellerade Noah Jäggi med kollegor hur avdunstningen av ytan av detta magmahav bildade en atmosfär som sedan över tid avdunstade ut i rymden men som även förändrade Merkurius sammansättning och som nu gör att vi frågar oss hur måttligt flyktiga element som natrium kan ha ackumulerats på Merkurius yta.

Resultatet av studien var överraskande berättade Jäggi, doktorand vid Universitetet i Bern. Tidiga planetariska magmahav är inte ovanliga på en planet förklarade Lindy Elkins-Tanton, chef för School of Earth and Space Exploration vid Arizona State University. "Vi tror att alla steniga planeter haft ett eller flera sådana magmahav efter sitt bildande. Effekterna av ackrettionen  i slutet av planetbildning är just så energirik planeten  smälter ner till något djup."

I både det flyktiga och icke-flyktiga fallet avdunstar magmahavet och bildar en atmosfär. Molekyler i denna  kan därefter fly från atmosfären på ett av fyra sätt – plasmauppvärmning från solvindens laddade partiklar; fotoevaporation från extremt högenergirika solfotoner som röntgenstrålar eller ultravioletta fotoner från solens övre atmosfär som skapar ett utflöde av gas (även kallad hydrodynamisk flykt); Effekten där särskilt höghöjdsmolekyler med låg massa, glider ut från toppen av atmosfären innan de stöter på en annan molekyl och en molekylär kollision sker och fotojonisering blir resultatet att högenergifotoner producerar joner som flyr från planeten på olika sätt.

 

Teamets modell fann att av de fyra potentiella flyktmekanismerna var och en var möjliga för atmosfärförlusten. Den mest troliga gav en effekt som ledde till massförluster från 1 miljon till 4 miljarder kilo per sekund, sade Jäggi, allt beroende på hur effektivt det atmosfäriska innehållet värms upp och hur mycket strålning som producerades av den tidiga solen.

Men viktigast av allt, den totala förlusten av massa från de två mycket olika atmosfärteorier som testades - flyktiga och icke-flyktiga - befanns vara ganska lika. Med tanke på massförlusten var modellens resulterande tidsskala för effektivt kemiskt utbyte av den inre atmosfären mindre än 10000 år,

Bild vikipedia som visar en storleksjämförelse mellan de inre planeterna (Merkurius, Venus, jorden och Mars).

Messinger lyckades fotografera ett nedslag på Merkurius

 

Rymdfarkosten Messenger hade i första hand som huvuduppgift att samla in  fakta om Venus atmosfär och att på ett nytt sätt mäta hur länge neutroner kan existera på egen hand.

Nu visar dock en färsk studie (data tar år att gå igenom efter en rymdfärds alla insamlade uppgifter) som publicerats i Nature Communications att rymdfarkosten upptäckte även något annat som går till vetenskapens historia.

Den har mycket sannolikt bevittnat en stor meteoroids nedslag på Merkurius. Det är första observationen någonsin av ett nedslags påverkan på någon annan himlakropp än jorden eller månen. Det anses otroligt att MESSENGER kunde ha turen att se detta hända, säger Jamie Jasinski, rymdfysiker vid Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien och huvudförfattare till en studie om händelsen. "Dessa data spelar en riktigt viktig roll för att hjälpa oss att förstå hur en meteoroids påverkan bidrar till material till Merkurius exosfär." 

Merkurius är två femtedelar av jordens storlek och har bara ett uns av en atmosfär vilken här kallas en exosfär   med ett atmosfärtryck som är en kvadriljon av atmosfärtrycket vid havsnivån på jorden. Exosfären bildas på Merkurius solvända sida från material som ursprungligen fanns på planetens yta av natrium och ett tiotal andra molekyler. Forskare tror att meteoroiders effekter delvis är ansvariga för att ge sådant material till Merkurius exosfär.

Meteoroiderna kommer från asteroidbältet mer än 200 miljoner km bort där interaktioner mellan asteroider (asteroidbältet mellan Mars och Jupiter) får gravitationen   på Jupiter eller Mars att resultera i att dessa rymdstenar i spiralformad resrutt ibland ger sig iväg och in i det inre av solsystemet. Några av dem bör då oundvikligen slå ner på Merkurius och kasta partiklar tusentals km upp i exosfären.

 

Men en sådan händelse hade aldrig registrerats tidigare utan var rent hypotetisk.

Forskare satsade på att MESSENGER som skulle kretsa runt Merkurius i fyra år skulle upptäcka något och det gjorde den. De förväntade sig att rymdfarkosten skulle se två nedslag per år under sitt uppdrag. Men det tog 2 1/2 år innan något hände. Det var den 21 december 2013 då MESSENGER gled över Merkurius solsida som ett av dennas instrument – Snabbbildsplasmaspektrometern (FIPS) upptäckte fenomenet som resulterade i att ett ovanligt stort antal natrium och kiseljoner.

Teamet planerar att utnyttja ett instrument som liknar FIPS på Europeiska rymdorganisationens (ESA)   BepiColombo-uppdrag för att samla mer information och fånga fler nedslag. BepiColombofarkosten sköts upp i riktning mot Merkurius 2018 och kommer att närma sig planeten i slutet av 2025 här ska den under ett år göra liknande observationer som Messinger gjorde men med andra och känsligare instrument och leta efter fler meteoroideffekter under det år som den kretsar kring Merkurius.

 Kanske inte så konstigt att ett meteornedslag sker på andra himlakroppar än på Jorden och på månen (min anm.). Men så länge man inte kunde bevisa att något sådant sker eller skett är allt bara teorier. Men nu har detta antagande bevisats.

Bild vikipedia en illustration på hur farkosten Messinger kretsade runt Merkurius under sitt uppdrag under åren 2004-2015.

Merkurius har troligen is på vissa platser

Merkurius är den innersta planeten i vårt solsystem och dess yta skiftar mellan dagtid då sidan som  är vänd mot solen är ca 200C mot nattsidan den som vänds bort från solen är ca -173C. Dagens mätt som jorddag är 59 jorddagar på Merkutius. Nya rön visar att under denna långa dag på 59 jorddagar kan det vid en temperatur av ca 200C likväl finnas is av vatten.



Is i kratrar skyddade från solen. Ovanför kratrarna är det ca 200C under 59 jorddagar hur kan då is bildas och finnas här? Vi har känt till denna is i nästan ett decennium tack vare observationer från NASA: s numera nedlagda MESSENGER (Mercury Surface, Space Environment, Geochemistry och Ranging) rymdfarkost. 


Men förklaringen till hur en del av isen kom dit är fortfarande under utredning. En ny studie visar dock hur vatten kan samlas på ytan även bland dessa extremt varma temperaturer.  Diskussioner om hur detta kan ske eller har skett kan studeras här. 


 Mineralerna på Merkurius yta innehåller grupper av bundet syre och väteatomer som kallas hydroxider. Protoner från solvinden (den ständiga strömmen av laddade partiklar från solen) är vanliga på planetens yta då det inte finns tillräckligt starkt magnetfält för att avvärja partiklarna. Detta kan vara en förklaring.


Merkurius är inte ensam om att ha is på ytan eller i kratrar. Vatten fruset till is också har upptäckts på månen och på små världar som asteroider och kometer. Dessa platser kan dock ha variationer i vattendepositionen och dess yta är alltid kall.


Men för mer diskussion om möjlig förklaring till isen på Merkurius följ länken ovan.

 Själv (min anm) kom jag att fram till 1960-talet då jag började läsa in mig på astronomi lära mig att Merkurius alltid vände samma sida mot solen. Men detta visade sig fel det finns en rotation av planeten på ca 59 jorddygn. 


Bild från NASA  på Merkurius tagit av Mariner 10 under 1974.

Merkurius kärna är lika fast och stor som Jordens vilket få trodde.

Forskare har genom ett gediget arbete visat att Merkurius kärna är fast. Något man inte trodde tidigare då denna planet ligger nära solen. Merkurius vänder alltid samma sida mot solen. Temperaturen är upp till ca 420C på solsidan.


Resultaten från Messengers data vid besöket över Merkurius 2008 har visat på en fast inre kärna. Resultatet nar publicerad i Agus tidskrift Geophysical Research Letters. 

Genom dessa resultat förstår forskarna bättre Merkurius och ger också ledtrådar om hur solsystemet bildades och hur steniga planeter förändras över tid. Forskare använde radioobservationer från Messengers besök.


Forskare har länge vetat att jorden och Merkurius har metallisk kärna men inte att dessa är ungefär lika stora. Det har i detta nya arbete däremot nu bevisats och även att Merkurius inre kärna är fast. Liksom jorden är den yttre av kärnan (manteln) flytande.  Men man har varit osäker på om en fast kärna fanns längre in i Merkurius.

Resultatet och arbetet för att få fram detta kan man läsa mer om i den medföljande länken. 


Själv undrar jag om alla planeter i vårt solsystem har en solid kärna av ungefär samma storlek. Detta skulle då kunna visa att början på planetbildningen var flytande metallklot av ungefär samma storlek vilka sedan beroende på var de hamnade från solen byggdes på med andra fragment av stelnad materia, damm, grus och gas. Ibland mest gas likt gasplaneterna vilka sedan fick sin beskärda del av damm och sten i form av ringar och flertal månar.


Bild storleksförhållandet mellan Merkurius till vänster och närmst den ej synliga solen. Därefter Venus, Jorden och Mars.

Nya förvånande upptäckter har upptäckts i banor runt Merkurius och Venus.

Två upptäckter har ökat vår förståelse av det inre av solsystemet.


Merkurius har visat sig ha ett dammoln i bana runt sig något man tidigare inte trott skulle kunna vara möjligt då planeten ligger så nära solen. Solen borde genom sin elektromagnetiska strålning ha blåst bort damm. Men se det stämmer inte. Dammolnet finns.


Det har även upptäckts en mindre samling av asteroider i bana runt Venus.

”Det inte är varje dag det upptäckts något nytt i det inre av solsystemet”, säger Marc Kuchner, medförfattare till rapporten om upptäckten.


Även en amerikansk astrofysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland uttalar sig men då om Merkuriusupptäckten då han säger att vi trodde att Merkurius till skillnad från Jorden eller Venus är för liten och ligger för nära  solen för att fånga in och behålla  damm i en bana runt sig, säger Guillermo Stenborg, vilken är solforskarande vetenskapsman vid Naval Research Laboratory i Washington, D.C.


– Det förväntades att solens vind och magnetiska krafter skulle blåsa bort överflödigt damm i området runt Merkurius”. Det är däremot inte så konstigt att denna lilla asteroidkoloni runt Venus varit oupptäckt tills nu då dess omloppsbana vid Venus ligger i riktning mot solen som bländar teleskopen och man har inte aktivt sökt efter asteroider i denna riktning.


Jag själv undrar om det finns mer i riktning mot solen vilket vi inte upptäckt på grund av att vi inte sökt efter detta och solens bländande sken döljer mindre objekt.


Bild från vänster och närmst solen Merkurius sedan Venus, Jorden och Mars storleksmässigt.

BepiColombo Europas första farkost till Merkurius skjuts upp 19 oktober 2018

Merkurius är den planet som ligger närmst solen och den planet vi vet minst om. Men nu ska detta ändras.

BepiColombo blir Europas första rymdfarkost och den ska stå för detta kunskapssökande av Merkurius. Avgången blir den 19 oktober 2018. Framkomst under slutet av 2025.

Här kommer den att möta en temperatur på över 350 C. Uppdraget  kan förlängas ett år vid behov från mer data från de två farkoster vilka ingår i uppskjutningen.

De två rymdfarkosterna Mercury Planetary Orbiter (MPO) och Mercury Magnetospheric Orbiter  (MMO).

 BepiColombo är i sig ett gemensamt uppdrag mellan ESA och Japan Exploration Agency (JAXA) under ESA-ledning. 

Planeten Merkurius är  liten, mycket tät och antas ha bildats under förhållanden som gör att den innehåller mycket mindre oxiderat material än de närliggande planeterna Venus, Jorden och Mars.

Forskningen från ett team vid universitetet i Aix-Marseille tyder på att två faktorer kan förklara Merkurius täthet.

För det första bör planeten ha bildats mycket tidigt i solsystemets historia av kondenserad ånga från planetmaterial. För det andra kan det finnas mer järn i Merkurius mantel än som mätningar av ytan antyder.

”Vi tror att mycket tidigt i solsystemet kan Merkurius ha bildats från material uppångat genom den extrema temperaturen vid solen och därmed vid planetbildningen gett Merkurius dess extrema täthet säger Ronnet en av forskarna. ”Dessutom kan vi utesluta att Merkurius bildats av material längre utifrån solens närområde då detta i så fall hade gett en mer oxiderad yta

En månad innan den planerade lanseringen av det gemensamma ESA-JAXA BepiColombo uppdraget till Merkurius belystes två nya studier innehållande teorier om när den innersta planeten i vårt solsystem bildats och dess troliga sammansättning.

 Resultaten presenterades av Bastien Brugger och Thomas Ronnet på den europeiska Planetary Science Congress (EPSC) 2018 i Berlin.

Ännu vet vi inte så mycket om Merkurius och spänningen på vad vi kan få veta får vi vänta ytterligare några år på.

Bilden är på storleksförhållandena mellan Merkurius, Venus, Jorden och Mars.

Merkurius verkar ha en tunnare yta än man tidigare ansett.

Planeten Merkurius är den planet vilken ligger närmast solen. Endast en rymdsond har kretsat noggrant runt planeten. Sonden Messengers uppdrag vilket slutade 2015 då beräknades Merkurius fasta ytskikt vara ungefär 22 mil tjockt. I jämförelse skiftar Jordens  mellan 0,5 till 70 mils tjocklek.

Men det finns forskare som anser detta mätresultat från Merkurius är fel  en av dessa är Michael Sori på University of Arizona. Med nya noggranna analyser  efter mätresultaten från sonden ovan uppskattas att planetens fasta yta istället är 16 mil tjock men att denna yta är tätare än aluminium.  Soris uppskattning stöder därför  teorin  att Merkurius yta bildats främst genom vulkanisk aktivitet.

Merkurius kärna antas uppta 60 procent av planetens hela volym. I jämförelse tar jordens kärna upp ungefär 15 procent av sin volym.

Merkurius har därmed den största kärnan i förhållande till sin storlek av de kända planeterna i vårt solsystem. Kanske detta beror på att Merkurius mantel en gång blev skalad av genom ett jättenedslag av en meteor, påstår Sori.

En annan teori är att Merkurius ligger så nära solen att solvindarna blåste bort en massa stenmaterial och kärnan då bildats snabbt. Men något säkert svar finns inte. Det finns inte ett svar som alla är överens om.

Vad man kan lära sig av ovanstående är att det inte går att dra slutsatser från en planets tillkommelse för att förklara resten av planeternas tillkomst i ett solsystem.

Bild storleksjämförelse mellan Jorden och Merkurius

Merkurius tunna atmosfär påverkas av meteorider.

Merkurius dag är lika lång som 58,65 jorddagar. Ett år är 88 jorddygn.

En meteorit är en stenbumling som i inte  brinner upp i Jordens atmosfär på sin färd ner mot Jorden. En meteor  är en sten av mindre slag och det vi ser som ett ljusstreck när det faller ner mot Jorden och kallas stjärnfall. En ännu mindre sten eller gruspartikel kallas meteorid (men även stora klippblock kan kallas detta. Det är lite flytande beteckningar dessa tre. På färden utanför Jorden kallas de meteorider. För att bättre förstå dessa namnbeteckningar och vad som skiljer dem åt se här.

Men den senare beteckningen är små damm och gruspartiklar kallade mikrometeorider  från kometer vilka på sin väg kommer in bland annat i Merkurius atmosfär och där  ger ljuseffekter vilka nu studeras av NASA.

Allt i syfte att förstå mer av Merkurius tunna atmosfär och hur dessa små partiklar på verkar atmosfären. Forskningen är bara påbörjad.

Bilden visar storleksförhållandet mellan från vänster Merkurius, Venus, Jorden och Mars och i vilken följd de ligger från solen vilken då ligger vänster om Merkurius och ej är synlig på fotot.

Tre rymdskepp ska sändas till Merkurius för en ordentlig utforskning av denna planet.

Nytt rymdäventyr väntar. Två rymdskepp från Europa och ett från Japan ska ge sig iväg till Merkurius nästa år.

Merkurius är den planet som ligger närmst vår sol. Här finns på den sida som alltid riktas mot solen en yttemperatur av 430C. Det kan illustreras genom bilden ovan.

Nattsidan har däremot en temperatur av -170C. 

Kraven är stora på dessa rymdfarkoster. Strålningen från solen är mycket stark  och värmen är ett annat problem när planeten ska besökas.

Men när nu detta dyra projekt sker ska undersökningen av närområdet och planeten göras så ordentligt och noggrant som möjligt.

Säkert blir det en hop överraskande upptäckter här likt det blev vid New Horizons besök vid Pluto. Vi ser fram emot uppdragets upptäckter

Merkurius har en baksida där det finns is. Hur kom den dit?

Merkurius baksida vilken alltid är frånvänd från solen har is. Inte så konstigt att is kan bestå här då sidan aldrig får något av solens värme.

Men var kom denna is från? Kometer från Oorts moln därifrån kometer kommit vilka gett vatten till Jorden enligt vad man anser idag? Detta moln med hundratusentals objekt finns utanför vårt solsystems utkanter och ibland får en komet en ny bana och sticker iväg in i solsystemet ännu idag.

Isen finns i botten av kratrar på Merkurius. Vanlig vattenis. Men djupet eller mängden i kratrarna vet vi inte. Diskussioner pågår.

Men svar finns inte idag på  av ovanstående fråga, enbart teorier finns vilka nu efterhand som mätinstrument utvecklas av känsligare slag ska bekräfta eller falsifiera de teorier som finns just nu.

Men nog kan man undra över att en komet som kommer så nära solen likväl kan ha haft så mycket is kvar när den kraschade på Merkurius att is kan ha kvarstått där. H2O. 

Merkurius ligger ju närmst solen av alla våra planeter med en temperatur på solsidan av +430C (nattsidan -170C).  Då kan man även undra om det finns andra förklaringar eller om en komet som klarat av resan i solens närhet ända ner på planeten med H2O i behåll bör ha kommit i en perfekt bana bakom Merkurius vilken gett så lite sol som möjligt på kometen

Merkurius svaga magnetfält stoppar inte den radioaktiva solvinden likt Jordens magnetfält. Det snöar järn och svavel sprutar från vulkaner här

Merkurius den innersta av solsystemets planeter har ett magnetfält ca 100 gånger svagare än Jordens. Detta innebär att Merkurius inte har det skydd Jorden har mot radioaktiv strålning utan bombarderas oupphörligen med detta från solen.

Skulle samma sak ske här skulle livet utplånas. Ett svagare magnetfält visar att planeters kärna manteln kylts ner över tid. Kan samma sak ske här? Ingen vet säkert.

På Merkurius yta sträcker sig långa smala åsar hundratals km över ytan troligen bildade när kärnan och mantels kyldes.

Magnetfält runt en planet är viktigt men utan en het kärna försvagas detta och för Jordens del skulle det betyda förstörelse av ozonskikt och radioaktiv strålning där ultraviolett strålning är ett slag efterhand utplåna Jordens liv.

Mätningar har visat att Jordens magnetfält har försvagats något över tid men ännu är risken inte för stora förändringar av livsmöjligheter på Jorden här.

En hop videor på olika objekt i rymden. Ex Merkurius yta. Mars och Saturnus mm.

http://earthsky.org/tag/videos

Om du följer denna länk ovan  kan du se på en mängd nya och äldre videor från rymden. Merkurius yta kan ses och mycket annat gammalt som nytt.

Alla i bra kvalité och av mindre längd.

Många såg Merkurius passage framför solen den 9 maj. Lite info om Merkurius.

Merkurius är den närmsta planeten i förhållande till solen utanför dennas bana kommer Venus och sedan Jorden.

Merkurius snurrar inte runt sin egen axel likt Venus eller Jorden utan vänder r samma sida till solen och från denna.

Innebärande att solsidan är stekhet och baksidan iskall. Ytan är likt vår måne full av kratrar. Troligen har solens dragningskraft av asteroider genom årmiljonerna fått många av dessa att krascha på Merkurius på dess väg in i mot solen.

Planeten är den enda förutom Venus som inte har en egen måne. Säkert har avståndet till solen en betydelse för detta. Första planeten med en egen måne räknat från solen är Jorden vilken har en måne. Därefter ökar antalet månar för varje planet vi kommer utanför Jorden.  Vi vet även att dvärgplaneter som Pluto har egna månar. I Plutos fall fem stycken. Störst antal månar har Jupiter med 63 stycken tätt följd av Saturnus med 62 månar.

Merkurius passage över solen kan läsas om här.

Merkurius hemligheter avslöjade och dessa var överraskande.

Merkurius sågs i många år som en omöjlig planet att hysa liv. Med samma sida mot solen och samma från solen blev den en planet man såg som otroligt kall på ena halvan och otrevligt varm på motsatta sidan. Planeten hade ingen rotation likt de flesta andra planeter har. Men idag har detta visat sig falskt planeten roterar.

Nu är en fyra års resa till planeten snart överståenden. För fyra år sedan skrevs bland annat följande i tidningen forskning och framsteg,

Citat: På 1990-talet avslöjade allt bättre radioantenner allt fler detaljer. Ett område vid den norra polen ger samma eko på radarbilderna som de isiga Jupitersatelliterna och polarkalotterna på Mars. Men is är väl omöjlig på den solheta Merkurius? Kan det i stället vara några exotiska eller onormalt järnfattiga bergarter? Sådana kan under vissa omständigheter reflektera signalen effektivt. Slut citat.

 

Frågan om is på en planet som ligger så närma solen har varit ett stötesten i forskningen. Tecken tydde på att så kunde vara fallet men alternativa förklaringar sågs som mer troliga.

Men nu vet vi resultatet.

Citat: Tack vare sonden Messenger har man bland annat upptäckt ett tjockt istäcke vid Merkurius poler. Slut citat.

 

Sonden kraschade enligt dess mål på Merkurius i slutet av april iår. Dess uppdrag är slut.