Google

Translate blog

Visar inlägg med etikett solsystemets. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett solsystemets. Visa alla inlägg

fredag 3 april 2020

Solsystemet bildades tidigare än man tidigare ansett.


Hypotesen är att solsystemet härstammar från ett gigantiskt moln av gas och damm. En hypotes som såg sitt första ljus under 1700-talet genom den tyske filosofen Immanuel Kant och vidareutvecklades av den franske matematikern Pierre-Simon de Laplace.

 Fram till nyligen var denna teori gällande inom vetenskapen. Teorin att solsystemet har fått sina nuvarande egenskaper till följd av en period av turbulens som inträffade cirka 700 miljoner år efter bildandet av solsystemet.


 Nu har den  senaste forskningen visat tecken på att solsystemets planeter kom till 600 miljoner år tidigare.
  

Framväxandet kom från gas- och dammoln som omgav solen för cirka 4,6 miljarder år sedan. Det var då de gigantiska planeterna (Gasplaneterna) bildandes och dess banor var också mer cirkulära under dess första tid än man tidigare ansett. De fyra jätteplaneterna – Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus  uppstod ur detta gas- och stoftmoln som då fanns säger ny forskning från  São Paulo State University's Engineering School (FEG-UNESP) i Guaratinguetá (Brasilien). Senare uppstod resterande planeter där jorden ingår. Men kontentan är att bildandet av solsystemets planeter började med de stora gasplaneterna och detta 600 miljoner år tidigare än man tidigare ansett.


Läs vidare om dessa nya rön vilket finns i en större sammanställning här från Phys.org. 



Bild från vikipedia på planeter och dvärgplaneter i solsystemet. Planeternas storlek är i skala, men undantag av det relativa avståndet till solen.

tisdag 10 december 2019

Solvindens kamp mot kosmisk strålning eller tvärtom.


I utkanten av vårt solsystem rasar en våldsam strid mellan solvinden och kosmisk strålning från yttre rymden. NASA: s Voyager 2 har nu passerat genom denna frontlinje och befinner sig tillsammans med Voyager 1 (vilken befinner sig än längre ut i en annan riktning) i den interstellära rymden mellan solsystemen i vår Vintergata.

 Solvinden sprider sig från vår sol i alla riktningar genom vårt solsystem och det skapar en bubbla av energi som omger hela vårt solsystem. Vid kanten av denna bubbla kolliderar solvinden slutligen med kraftfulla kosmiska strålar från den interstellära rymden. Där finns i kollisionszonen en tjock vägg av plasma kallad heliopause. Denna kosmiska gräns av vårt solsystem finns ca 120 gånger längre bort från solen än jorden gör.



Den strålning solen här möter och späder ut med sin strålning kommer  från avlägsna stjärnor och himmelska explosioner (supernovor). Voyager 2 kunde oberört ta sig igenom heliopausen vilket tog ungefär en dag. Men forskarna upptäckte  att plasmabarriären var betydligt varmare och tjockare än tidigare studier uppskattat. Men barriären upptäcktes även vara en effektiv fysisk sköld mellan vårt solsystem och den interstellära rymden.


Tänk (min anm.) vad allt verkar tillrättalagt för att vi och vår planet ska vara beboelig. Vi har ju balans för liv på planeten. Skyddande höljen i form av bälten runt den och nu ser det ut som om även ett första skydd mot den farliga strålningen från rymden redan finns där vårt solsystem börjar. 


 Enligt studiens medförfattare Edward Stone, en astronom vid California Institute of Technology som har arbetat med Voyager programmet sedan det lanserades i 1977 stoppar  denna sköld cirka 70% av kosmisk strålning från att bryta sig in i vårt solsystem.


"Heliopausen är kontaktytan där två vindar kolliderar, vinden från solen och vinden från rymden, som kommer från Supernovor som exploderade för länge sedan." "Bara ca 30 % av vad som finns utanför bubblan kan komma in." Den varma, laddade vinden som skyddar vårt solsystem kanske inte är ett perfekt skydd men som Voyager 2 bekräftade, är det en del av vad som skiljer vårt kosmiska hem från vildsint vildmark i rymden. För detta (kanske) borde vi vara tacksamma.



Bild på den guldskiva som fanns i två ex och vilka ett sändes med Voyager 1 och en med Voyager 2 och vars farkoster sedan mitten av 1970 talet nu båda är utanför vårt solsystem med sin hälsningsskiva till ev upphittare därute.


Bild från vikimedia ovan.

söndag 6 oktober 2019

Ingen vet hur denna stora krater på månens nattsida kom till.


  För miljarder år sedan smällde något in i den mörka sidan av månens sydpol och bildade solsystemets störst kända krater. Kratern (med namnet Aitikenkratern) är 2500 km bred och 13 km djup.


I årtionden har forskare förmodat att den gigantiska kratern skapades av en frontalkrock med en mycket stor meteors kraftiga nedslag.  Men i en ny studie publicerad 19 augusti i tidskriften Geophysical Research Letters finns en diskussion om detta är sanningen.


Efter att ha analyserat mineraler från botten av kratern visas att dennas sammansättning inte visar materia från månens mantel vilket bör ha gjorts vid ett direkt nedslag från ovan av en meteor av denna storlek då denna bör ha slagit ett hål ner i denna. Det är enbart materia här från månens ytskikt.


”Vi ser inte mantelmaterial på nedslagsplatsen som förväntat," sägs det av medförfattaren i studien Hao Zhang, vetenskapsman vid China University of geosciences.


Fynden utesluter en direkt kollision med en hög hastighet av en meteor och ställer frågan vad som då hände?


I undersökningen av materialet fann man kristallinsten som kallas Plagioklas som det överlägset mest rikliga mineralet i varje prov i ett förhållande av mellan 56% till 72% av kraterns sammansättning säger forskarna. Plagioklas är extremt vanligt i jordskorpan på  jorden och månen men mindre vanlig i  mantlarna  av dessa. 

Plagioklas i sig är ett samlingsnamn för en grupp fältspater vilka bildats vid hög temperatur. Även om laget upptäckte andra mineraler i skorpan som är vanligare i månens mantel såsom olivin. Olivin är däremot mycket litet förekommande i kratern och visar att nedslaget inte bröt ner i manteln.
  

I en studie publicerad i 2012 i tidskriften Science hävdades att en meteor av  något långsammare hastighet istället i en vinkel av 30 grader slagit ned (snuddat till månen) och sedan fortsatt vidare bort från månen. Studsat vidare kan man säga.

Denna sista idé anser jag som mycket trolig.


Bild från Nasa som visar ovanstående krater.

tisdag 9 januari 2018

Ingen vet säkert hur vårt solsystem kom till. Kanske det skedde enligt nedan.


En ny teori om hur vårt solsystem bildades har utarbetats av forskare vid university of Chicago.

Den vanligaste teorin har i många år varit följande vilken även lärs ut i skolorna. Teorin om att i ett jättelikt gasmoln från en supernova bildades fanns där solen bildades som ett hett klot i mitten, och sedan klumpades resten av det som blev över ihop sig till planeter.

Men även andra likartade teorier har florerat och utöver det naturligtvis Guds skapelse.

Men nu har en ny teori utarbetats av ovanstående universitets forskare.

Istället för att solsystemet bildades i ett moln från en supernova är  tanken att det bildades i närheten av en stjärntyp kallad Wolf-Rayetstjärna (en stjärna med en mycket hög temperatur).   Stjärnor av denna typ är döende stjärnor ca 30 gånger större än vår sol, i  dessa  fusionerar helium och det får till resultat en mycket hög temperatur där bubblor av het gas bildas och kastas ut. Från skalet av en sådan bubbla kan solar och planeter bildas och några sådana kan ha bildat, först de yttre gasplaneterna och utanför liggande rester i form av asteroider och dvärgplaneter och utifrån en annan bubbla de inre planeterna och solen.

Själva Wolf-Rayetstjärnan vilken då är anledningen till att vårt solsystem finns skulle enligt denna teori då vara  att denna exploderat som en supernova och förintats likt den supernova förintning som hörde till förra teorin.

Kan det ligga en sanning i denna teori? Tja den är lika trolig som föregående teori om gasmolnet från en supernova. Men jag tycker det är krystade teorier båda två. Var finns resterna av supernovorna exempelvis? De kan väl inte bara försvinna i tomma intet eller bli ett för oss svart osynligt hål. Så långt iväg från oss kan de ju inte ha funnits så de inte kan finnas rester kvar allt kan ju knappst ha blivit omvandlat till vårt solsystem.

En Wolf-Raynetstjärna vi kan se på stjärnhimlen idag ligger i Crescentnebulosan i stjärnbilden Svanen.

Bilden är på Crescentnebulosan där troligen nya solsystem bildas idag.

söndag 20 augusti 2017

Hur bildades egentligen vårt solsystem

En långlivad teori är eller var att en chockvåg från en exploderande nebulosa kastade in materia i ett moln av stoff vilket fick molnet att kollapsa och  blev utgångspunkt till vårt solsystem med solen och planeterna mm.

Allt i teorin har inte kunna bekräftats men den gäller fortfarande.

Vad som inte helt säkert passar in i den är att radioaktiva isotoper är svåra att få att passa in. Men de är inte helt omöjliga att få in i teorin dock på lite förmodat vis i så fall.


tisdag 27 december 2016

Han sökte i takrännor i Paris, Oslo och Berlin. Fann damm från solsystemets födelse.

Den kände jazzmusikern från Norge Jon Larsen letade damm i takrännor. En idé han fått om att här kunde finnas intressant damm från universum.

Han fick rätt. Damm vilket ursprungligen kommet från vårt solsystems födelse.

Otroliga 300 kg smuts från rännor undersöktes. Kontentan är att universum och atmosfären är fullt av damm från tidernas begynnelse. Kanske inte så konstigt men få har tänkt på detta.

måndag 29 augusti 2016

En lista på vårt solsystems månar.

Här finns en lista med vårt solsystems månar. Varje måne kan slås upp separat för mer information av var den finns och vad vi vet om den. Nog är de många.