Google

Translate blog

Visar inlägg med etikett supernova. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett supernova. Visa alla inlägg

onsdag 26 juli 2023

En gång höll en supernova på att utplåna vårt solsystem

 


För cirka 4,6 miljarder år sedan bildades vår sol och planeterna i ett moln av gas och damm. Men i det relativa närområdet exploderade även en supernova vilken kunnat slagit itu allt som sedan blev vårt solsystem. Att så inte skedde berodde troligen på molekylär gas som skyddade det damm och den gas som en gång skulle bli vårt solsystem.

”Protostjärnor bildas normalt från molekylmoln som huvudsakligen består av molekylärt väte. En protoplanetär skiva är en roterande cirkumstellär skiva med tät gas som omger en mycket ung stjärna. Den protoplanetära skivan kan ses som en ackretionsskiva, eftersom materia kan falla ner från de inre delarna av skivan till stjärnans yta. Den processen bör dock inte blandas ihop med ackretionsprocessen som tros bilda själva planeterna”. Fritt citerat från vikipedia. 

Ett team av astronomer vid National Astronomical Observatory of Japan kom fram till detta resultat efter att ha undersökt vårt solsystems skräp i form av bla meteoriter. Enligt astronomen Doris Arzoumanian och hennes team finns ledtrådar till supernovan och efterdyningarna i meteoriter. Dessa primitiva bergarter går tillbaka till de tidigaste epokerna i solsystemets historia.

I synnerhet innehåller de en radioaktiv isotop av aluminium. Aluminiumisotopen-26  är jämnt fördelat i meteoriterna. Det indikerar att det mer eller mindre "injicerades" i solsystemets dammoln när solsystemett bildades vilket visar på en plötslig händelse, troligen en supernova. Dessa enorma stjärnexplosioner ger isotopen aluminium-26 och finns i meteoriterna i vårt solsystem.

I dag finns inget kvar av solsystemets ursprungliga gasmoln. Men vi kan hitta bevis på dess kemiska sammansättning inuti planeter och kometer, asteroider och meteoriter som bildades av det. Det är uppenbart att det då nybildade solsystemet överlevde supernovachockvågen och fortsatte att bilda solen och därefter planeterna. Men hur  förklaras att inte allt slogs itu  med tanke på närvaron av isotopen aluminium-26 som visar att en  supenova skett som kunde fått katastrofala följder? Det är där molekylgasen kommer in.

I en artikel publicerad i Astrophysical Journal Letters beskriver teamet cylindriska molekylfilament som bildningsplatser för solliknande stjärnor. Flera filament skär varandra vid "nav". Sollika stjärnor bildas längs filamenten medan stora stjärnor i allmänhet bildas vid naven. Med tanke på stjärnornas typiska evolutionära åldrar exploderar de massiva  (stora stjärnorna som en supernova relativt snabbt i tid) som supernovor och berikar sina närliggande miljöer med tyngre element. Dessa explosioner kan strimla stjärnbildande moln, kväva framtida tillväxt och skada befintliga stjärnor och deras protoplanetära skivor.

Teamet antog att solen bildades i ett av dessa täta molekylära gasfilament. Någon gång efter att födelseprocessen startat skedde en supernova vid ett närliggande filamentnav. Teamet beräknade att sprängvågen skulle strimla det täta filamentet som hade en storlek av cirka 300 000 år. De kemiska bevisen i meteoriterna tyder dock på att något skyddade filamentet.

Meteoriterna bildades inom de första 100 000 åren i solens protoplanetära skiva, alla inbäddade inuti glödtråden (formen på det molekylära gasfilamentet). Filamentet kan ha fungerat som en skyddande "filt" eller buffert och stoppat det värsta av chockvågen. Det fångade  även de radioaktiva isotoperna från supernovavågen och kanaliserade dem in i det fortfarande bildande solsystemets gasmoln. Det är så man antar att isotopen aluminium 26 uppkom i meteoriterna.

Bild vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604. Denna har dock inte med den sedan länge exploderade supernovan nämnd ovan att göra.

söndag 30 april 2023

Om en supernova sker upp till 160 ljusår bort är Jordens atmosfär i fara

 


En exploderad stjärna (en supernova) kan utgöra fler risker för närliggande planeter än man tidigare trott enligt en ny studie från bland annat NASA: s Chandra X-ray Observatory. Detta nyligen identifierade hot involverar en fas av intensiv röntgenstrålning som kan skada planeters atmosfärer upp till 160 ljusår bort från explosionen.

Jorden är inte i fara för ett sådant hot idag eftersom det inte finns några potentiella supernovarisker inom detta avstånd i dag. Men jorden kan ha upplevt denna typ av röntgenexponering tidigare i historien.

Innan denna studie hade den mesta forskningen om effekterna av supernovaexplosioner fokuserat på faran av två slag: den intensiva strålningen som produceras av en supernova under dagarna och månaderna efter explosionen och de energirika partiklarna som anländer hundratals till tusentals år efteråt beroende på avståndet.

Men dessa alarmerande hot katalogiserar inte helt alla farorna från en exploderad stjärna. Forskare har upptäckt att mellan dessa två tidigare identifierade faror lurar en tredje. Efterdyningarna av supernovor producerar röntgenstrålar och om supernovans tryckvåg träffar tät omgivande gas kan den producera en stor dos röntgenstrålar som anländer månader till år efter explosionen och detta kan pågå i årtionden.

Beräkningarna i den senaste studien är baserade på röntgenobservationer från 31 supernovor och deras efterdyningar mestadels erhållna från Chandra, NASA: s Swift- och NuSTAR och ESA: s (Europeiska rymdorganisationens) XMM-Newton. Analysen av observationerna visar att supernovor som interagerar med sin omgivning kan få dödliga konsekvenser för planeter som ligger så mycket som cirka 160 ljusår bort från supernovan.

"Om en ström av röntgenstrålar sveper över en närliggande planet, skulle strålningen allvarligt förändra planetens atmosfäriska kemi", beskriver Ian Brunton vid University of Illinois i Urbana-Champaign  som var den som ledde studien. För en jordliknande planet kan denna strålning utplåna en betydande del av ozonskiktet.  Ozonskiktet skyddar liv från den farliga ultravioletta strålningen från solar.

Om en planet med jordens biologi drabbades av ihållande högenergistrålning från en närliggande supernova, särskilt en som starkt interagerar med omgivningen, kan det leda till att ett brett spektrum av organismer försvinner, särskilt marina vilka är mat för högre stående organismer. Effekterna kan vara tillräckligt betydande för att initiera en massutrotningshändelse.

Det finns starka bevis - inklusive upptäckter på olika platser runt om i världen av en radioaktiv typ av järn som misstänks komma från en tid då supernovors röntgenstrålning träffade jorden. En tid för cirka två till åtta miljoner år sedan. Forskare uppskattar att dessa supernovor var mellan cirka 65 och 500 ljusår bort från jorden.

Ytterligare forskning om röntgenstrålning från supernovor är värdefull inte bara för att förstå stjärnors livscykel, beskriver  medförfattare Brian Fields vid University of Illinois, det i studien utan även för konsekvenser för områden som astrobiologi, paleontologi och jord- och planetvetenskap."

Artikeln som beskriver ovan resultat publiceras i  The Astrophysical Journal den 20 april 2023. Medförfattarna till artikeln var Adrian Melott från University of Kansas och Brian Thomas från Washburn University i Kansas.

Bild vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604.

tisdag 10 januari 2023

Det finns ett slag av supernova som förstör ozonskikt på planeter på stora avstånd

 


Ozon, O3 är en gas bestående av tre syreatomer per molekyl. Ozonlagret finns i jordens stratosfär och är viktigt för livet på jorden eftersom ozon oskadliggör den farliga UV-strålningen (ultraviolett strålning) från solen.

Högenergistrålning i detta fall ovannämnda UV-strålning  kan däremot katalysera syre och skala bort jordens skyddande ozonskikt. Utan ozonskiktet skulle livet på Jorden drabbas av den fulla kraften av ultraviolett strålning från solen vilket kunde leda till en kanske total utrotning av organiskt liv på Jorden.

Högenergistrålningen sker under de första sekunderna av en supernova. Men ett ännu större hot kommer senare. Kosmiska strålar innebärande subatomära partiklar accelererade till nära ljusets hastighet utsöndras ur strålströmmen i hundratals eller tusentals år. Dessa strålar bär med sig en bråkdel av den totala supernovaenergin men kan likväl förstöra ozonskiktet på en planet som ligger i dess riktning.

Sådana händelser kan ha hänt tidigare i vårt närområde. Analys av månregolit (månjord) och djuphavskärnprov avslöjar betydande mängder järn-60, en radioaktiv isotop av järn som endast produceras av supernovor. Närvaron av järn-60 tyder på att jorden drabbats av supernovautkast så sent som för några miljoner år sedan.

Baserat på hoten från gammastrålning och kosmisk strålning har astronomer likväl dragit slutsatsen att vi är relativt säkra för närvarande. Detta då det inte finns närliggande supernovakandidater som kan utgöra ett hot mot Jordens liv eller ozonlager i nutid.

Men astronomer har dock hittat en ny potentiell fara som de beskriver i en artikel som publicerades i preprintdatabasen arXiv i oktober: En viss klass av supernova kan släppa ifrån sig en form av dödlig strålning som rör sig mycket längre från källan än den strålning som vanligast kommer från en supernova. 

Denna speciella klass av supernova uppstår när en stjärna som närmar sig slutet av sitt liv är omgiven av en tjock skiva av materia. Efter den första supernovaexplosionen bildas då en chockvåg som smäller in i skivan. Chockvågen värmer skivan till  höga temperaturer vilket gör att skivan avger stora mängder röntgenstrålning. Få stjärnor har en sådan skiva men de som har detta är av potentiellt farligare slag om de exploderar som en supernova.

Den tjocka skivan kan ses som en protoplanetär skiva runt en stjärna. Något som unga stjärnor har och varifrån planeter bildas (min anm.). Frågan som inte ställs ovan eller av forskarna här är varför en gammal stjärna har en sådan skiva?

Denna röntgenstrålning innehåller stora mängder energi och färdas extremt långa sträckor. I den senaste studien fann astronomerna att dessa röntgensupernovor kan överväldiga en planets ozonskikt och tömma ozonskiktet med så mycket som 50 %, vilket är mer än tillräckligt för att utlösa en massutrotning av liv. Detta kan ske Jorden med om detta slags supernova sker upp till  150 ljusår från oss.

Tack och lov förblir jorden säker, eftersom vi inte känner till någon kandidat för röntgensupernova i närheten eller supernova i vårt närområde.  Men den nya studien sätter ytterligare gränser för den galaktiska beboeliga zonen i rymdens innebärande den region i varje galax som kan stödja liv.

I de yttersta delarna av en galax är stjärnbildningen för låg för att bygga upp de nödvändiga ingredienserna för steniga planeter (här blir det gasplaneter). Men de täta galaxkärnorna, där stjärnor skapas och dör i en frenetisk takt är också dödliga supernovor vanligare, eftersom frekventa supernovor översvämmar sin omgivning med strålning.

Den nya studien visar att den inre kanten av den galaktiska beboeliga zonen förmodligen är längre bort från galaxens kärna än vi tidigare antagit. Trots att jorden drabbas då och då är den dock i ett av de säkraste områdena i hela galaxen (vi finns i en spiralarm).

Inlägget ovan utgår från en artikel av Paul M. Sutter är astrofysiker vid SUNY Stony Brook och Flatiron Institute i New York City publicerad i https://www.space.com

Bild vikipedia på Ozon-syre-kretsloppet i ozonskiktet.

måndag 24 oktober 2022

Ljud hörs innan en stjärna exploderar som en supernova

 


En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna. Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum. För att en supernova ska ske måste stjärnan ha haft en viss storlek vår sol är för liten för att explodera som en supernova.

Astronomer från Liverpool John Moores University och University of Montpellier har utarbetat ett "tidigt varningssystem" ett varningssystem som visar när en massiv stjärna är på väg att avsluta sitt liv som en supernovaexplosion. En supernova närmare oss än 200 ljusår påverkar vårt solsystem.

Arbetet publicerades i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. I den här nya studien beskriver forskare att massiva stjärnor (vanligtvis mellan 8 och 20 solmassor) i den sista fasen av sin tillvaro  plötsligt kommer att bli cirka hundra gånger svagare i optiskt ljus under de sista månaderna innan de försvinner i en supernovaexplosion. Denna dimning orsakas av en plötslig ansamling av material runt stjärnan vilket döljer dess ljus.

En mycket bra förklaring på skillnaden mellan stjärnor som slutar sin tillvaro som supernova eller stjärnor som vår sol som sväller upp och dras samman till en vit dvärg ges här från Uppsala universitet

Hittills var det inte varit känt hur lång tid det tar för stjärnan att samla in detta material. Nu har forskare för första gången datorsimulerat hur röda superjättar kan se ut då de är inbäddade i dessa "kokonger" före explosionen.

Gamla teleskoparkiv visar att det finns bilder av stjärnor som exploderade ungefär ett år efter att bilden togs. Stjärnorna ser normala ut i dessa bilder, vilket innebär att de ännu inte kan ha byggt upp den teoretiska (ännu har vi inte sett en sådan skiva) cirkumstellära skivan. Detta tyder på att kokongen av materia uppstår på mindre än ett år vilket ses som extremt snabbt.

Benjamin Davies från Liverpool John Moores University huvudförfattare till artikeln, säger "Det täta materialet döljer nästan helt stjärnan, vilket gör den 100 gånger svagare i den optiska (för det mänskliga ögats synliga del)  delen av spektrumet. Det betyder att dagen innan stjärnan exploderar skulle man sannolikt inte kunna se stjärnan. Han tillägger: "Hittills har vi bara kunnat få detaljerade observationer av supernovor timmar efter att de redan har hänt. Med detta tidiga varningssystem kan vi göra oss redo att observera dem i realtid och då rikta världens bästa teleskop mot dem och se dem bokstavligen slitas i bitar framför våra ögon.

Finns en del att lära om detta. Viktigast kanske att förbereda oss om en förestående explosion sker i vårt närområde (under 200 ljusår bort).

Bild vikipedia på en supernova i detta fall resterna efter Keplers supernova, SN 1604. 

fredag 13 maj 2022

Studier av Vita dvärgstjärnor kan ge ny kunskap om supernovor.

 


Forskare från RIKEN Cluster for Pioneering Research (RIKEN is a large natural sciences research institute in Japan) har använt sig av datormodeller för att visa hur en hypotetisk typ av supernova skulle utvecklas under tusentals år.

 Supernovor är viktiga för kosmologi, eftersom eett slag av dessa. Klassen Ia, används som  "standardljus" vid avståndsmätning och dessa mätningars resultat används i de för att räkna ut universums expansionshastighet som visar sig accelererar. Det är accepterat att typ Ia supernovor härrör från explosioner från degenererade stjärnor så kallade vita dvärgstjärnor. Stjärnor som bränt slut på sitt väte och krympt till kompakta mycket täta objekt. Men däremot är mekanismen som orsakar explosionerna inte förstådd.

Nyligen har upptäckten av vita dvärgstjärnor som snurrar runt sin axel extremt snabbt gett ökad trovärdighet till en teori om ursprunget till dessa supernovor. I teorin ingår 50 % av de vita dvärgstjärnorna därute i ett binärt system "ett dubbelstjärnsystem", där en av  stjärnornas ytskikt av helium exploderat och då antänds en större explosion i stjärnans kol-syrekärna. Resultat blir utplåning av stjärnan (en supernova är resultatet som lämnat en vit dvärg kvar) och dess följeslagare (stjärna) kastas bort med enorm hastighet från händelsesfären.

Mycket lite är känt om vilken form resterna av en sådan händelse har efter heliumexplosionen. För att utforska detta beslutade teamet att simulera den långsiktiga utvecklingens  formen av en supernovarester under tusentals år efter en  explosion. Faktum är att de kunde observera vissa funktioner som kan vara specifika för detta scenario vilket gav en möjlighet till att undersöka supernovafysik, inklusive en "skugga" eller mörk fläck omgiven av en ljus ring i områdena. De drog slutsatsen att resterna av explosioner av typ Ia inte nödvändigtvis är symmetriska vilket annars var den allmänt accepterade teorin.

Enligt Gilles Ferrand huvudförfattaren till studien, "D6 (namnet på denna) supernovaexplosion har en specifik form. Vi var inte övertygade om att det skulle synas i resterna långt efter den första händelsen men vi fann att det finns en specifik signatur som vi fortfarande kan se tusentals år efter explosionen. (D6 är scenariots namn som beskrivs ovan)

Shigehiro Nagataki, ledare för Astrophysical Big Bang Laboratory vid RIKEN, säger: "Det är ett mycket viktigt fynd då det kan påverka användningen av Ia-supernovor som kosmiska måttstockar. De ansågs en gång härstamma från ett enda fenomen men om dessa kan vara olika kan det kräva en omvärdering av hur vi använder Ia-supernovor”. (om alla inte är lika kan det kanske ge fel eller skilda mätresultat då vi använder dess ljus i mätning av universums expansionshastighet (min anm.))

Ferrand tillägger följande: "Framöver planerar vi att lära oss att mer exakt beräkna röntgenemissionen med hänsyn till sammansättningen och tillståndet hos den exploderade plasman för att göra direkta jämförelser med observationer. Vi hoppas att rapporten kommer att ge nya idéer till observatörer om vad man ska leta efter i supernovarester.

Forskningen, var ett samarbete med en internationell grupp av forskare från University of Manitoba och rapporten publicerades i The Astrophysical Journal.



Till slut en bild och en artikel från eso.org på bilden och bakgrunden till hur vår galax svarta hål fotograferades för första gången under gårdagen.


Bild längst upp i inlägget är från vikipedia på Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet

onsdag 9 februari 2022

Vad man fann man i galaxen NGC 1313

 


NGC 1313 är en galax 12,886 miljoner ljusår bort från oss som upptäcktes av den skotske astronomen James Dunlop den 27 september 1826. Galaxen har en diameter av cirka 50000 ljusår vilket är ungefär hälften mot Vintergatans. NGC 1313 finns i riktning mot Virgo superhop.

Med hjälp av very large telescope (VLT) har franska astronomer utfört spektroskopiska observationer av en ultraluminös röntgenkälla som kallas NGC 1313 X-1  som finns i galaxen NGC 1313. Observationskampanjen resulterade i upptäckten av en stor joniserad bubbla, en röntgenfotonjoniserad nebulosa och två supernovarester runt denna bubbla. Resultaten publicerades den 23 januari arXiv.org.

Ultraluminösa röntgenkällor (ULX) är röntgenkällor som är så ljusa i röntgenstrålfältet att de avger mer strålning än 1 miljon solar (solar av vår sols storlek och strålning) avger tillsammans på alla våglängder samtidigt. Källorna är däremot mindre lysande än aktiva galaktiska atomkärnor (centrum av galaxer där stora mängder stjärnor finns) men mer konsekvent lysande än någon känd stjärnprocess (ex en supernova). Även om många studier av ULX har utförts är den grundläggande karaktären hos dessa källor fortfarande okänt.

NGC 1313 X-1 är en ULX i spiralgalaxen NGC 1313 och finns på ett avstånd av cirka 13,85 miljoner ljusår från jorden. ULX finns i den norra delen av NGC 1313, inom den inre radien (ca 3100 ljusår) från galaxens kärna. Detta indikerar att NGC 1313 X-1 hyser en superkritiskt accretion källa (gravitationellt attrahera något) vars natur fortfarande är okänd. Det antas att sådan accretion är tillräckligt kraftfull för att producera stora bubblor (med en storlek som här på över 300 ljusår) vilka ibland ses runt en ULX.

 

Ett team av astronomer ledda av Andrés Gúrpide vid universitetet i Toulouse i Frankrike var de som  upptäckte att NGC 1313 X-1  är omgiven av en joniserad bubbla något som  tidigare  föreslagits i tidigare rapporter men aldrig bevisats. Den nya forskningen är  baserad på spektroskopiska observationer av VLT: s multienhets spektroskopiska Explorer (MUSE) instrument.

Forskarna upptäckte även att den joniserade bubblan utvidgade sig med en hastighet av mellan 160 och 180 km/s. De beräknade att här skedde genomsnittlig och kontinuerlig utflödeseffekt på cirka 20−45 duodecillion erg/s över en tidsskala på cirka 450 000 till 780 000 år vilket krävts för att blåsa upp denna bubbla till den storlek den har i dag.

 

Dessutom upptäckte astronomerna en förlängd röntgenfotojoniserad nebulosa, uppskattad till 456 ljusår i storlek, i bubblans inre. Dess långsträckta form kan indikera närvaron av jetströmsaktivitet i denna nebulosa.

 

Studien identifierade också två supernovarester (SNR)  nära ULX-bubblan. Forskarna uppskattar att de två supernovorna exploderade för mellan 24000 och 34000 år sedan

Bild vikipedia. Det centrala området i NGC 1313 fotograferat med Rymdteleskopet Hubble där novaresterna upptäckts.

onsdag 8 september 2021

Ett nytt slag av supernova upptäckt.

 


Astronomer har hittat bevis på ett nytt slag av supernova orsakad av att en slocknad stjärna kolliderat med en stjärna.

Supernovor är enorma explosioner som kan inträffa när en stjärna gjort slut på sitt bränsle. En supernova är en exploderande eller resterna efter en exploderad stjärna. Citerar från vikipedia: Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum. I en supernova utvecklas oerhörda mängder energi som lämnar reststjärnan i form av enorma neutrinoflöden, gasmassor och strålning, vilket gör att de under en viss tid kan lysa upp till hundra miljarder gånger starkare än vår sol. (slut citat).

I årtionden har forskare känt till två slags supernovatyper. Större stjärnor, mer än 10 gånger solens massa som kollapsar när kärnan bränt ut allt bränsle vilket gör att det yttre lagret exploderar och lämnar efter sig stjärnskräp alternativt blir  neutronstjärnor även kallade svarta hål.

 Däremot brinner stjärnor med mindre än åtta gånger solens massa ut med tiden och lämnar efter sig en tät kärna som kallas vit dvärg (något som blir solens framtid). De flesta stjärnor med åtta eller fler solmassor i banor nära en annan stjärna antas  sluta som supernova om ena stjärnan bränner ut sitt bränsle och i en framtid kraschar in i den stjärna som är kvar (vilken då bör vara en mycket stor stjärna som själv slutat som en supernova). Då utlöses åter en supernova i form av ett starkt röntgenutsläpp.

De större stjärnorna i dessa par kan även först försvinna som en supernova och dess rester som spiralformat skräp komma in mot sin stjärnföljeslagare  i form av en neutronstjärna eller ett svart hål. Detta kan utlösa supernovor.

Astronomer kan nu ha upptäckt tecken på en kärnkollapsad supernova orsakad av en sådan sammanslagning.  Data från Very Large Array (VLASS),  ett projekt för att skanna natthimlen med syfte att upptäcka radioexplosioner, använde forskare data från en mycket ljus radioflare som kallad VT J121001 +4959647  som inträffade 2017. "Platsen är förknippat med den starkaste supernova som någonsin upptäckts", säger astronom Don som arbetar vid ovanstående observatorium.

 Genom radio- och optisk analys och uppföljning har forskare upptäckt att radioutstrålning  kommer från stjärnor omgivna av tjocka, täta gasskikt.

Bild pxhere.com

lördag 3 juli 2021

En ny slags supernova bevisat existera

 


Astronomer kan ha upptäckt övertygande bevis på en tredje slags supernova som tills nu enbart varit existerande i teorin. En teori som har sin utgång från en händelse för ca 1000 år sedan och som resulterade i bildandet av krabbnebulosan.

 Supernovor i sig är jätteexplosioner som kan inträffa när stjärnor av en viss storlek dör. Dessa utbrott överträffar alla andra solar i dessa händelsers galaxer i ljusstyrka vilket gör dem synliga långt ut i universum.

 I årtionden har forskare känt till två supernovatyper. Stjärnor mer än 10 gånger solens massa kollapsar i sina centra när deras kärnor bränt av sitt bränsle vilket gör att de yttre lagren exploderar och lämnar efter sig en neutronstjärna eller ett svart hål. Däremot brinner stjärnor mindre än åtta gånger solens massa ut med tiden för att lämna en tät kärna av aska känd som en vit dvärg och dessa rester kan dra bränsle på sig själva från följeslagare tills de senare detonerar i en termonukleär explosion. Dit hör vår sol och är det vanligaste slutet för en stjärna då de flesta stjärnor är av denna storlek.

Men stjärnor mellan åtta och tio solmassor bör enligt nuvarande teori explodera på ett annat sätt. Deras inre tryck bör tvinga elektroner att smälta samman med atomkärnorna. Dessa elektroner stöter vid processen då bort varandra och detta bör  leda till ett tryckfall inuti stjärnan. Stjärnans kärna kollapsar då och sätter igång en explosion i de omgivande lagren och lämnar efter sig en neutronstjärna något mer massiv än solen.

En Astrofysiker vid namn Ken'ichi Nomoto vid Tokyos universitet och hans kollegor teoretiserade om sådana "elektronfångst"-supernovor 1980. Under årtiondena sedan utvecklade forskare därefter förutsägelser om vad man skulle leta efter för att finna en sådan elektronfångande supernova eller dess föregående som stjärna. Men de lyckades aldrig bekräfta existensen av en stjärna som detonerat på detta sätt.

I tidigare forskning har föreslagits att om man fann en supernova där elektronfångst skett kunde det hjälpa till att lösa ett tusen år gammalt mysterium.  Supernovan från 1054 e.Kr. som enligt kinesiska och japanska register var så ljus att den kunde ses under dagtid i 23 dagar och på natten i nästan två år. Dess rester blev Krabbnebulosan.

Det har tidigare föreslagits att detta utbrott SN 1054 var en elektronfångst supernova. Men detta var osäkert delvis för att det hände för nästan ett årtusende sedan och det gör att bevisläget är svårt.

Men nu kan en exploderande stjärna som först upptäcktes 2018 vara det första starka exemplet på en elektronfångande supernova. ”Denna upptäckt är en viktig milstolpe i vår förståelse av stjärnutveckling och supernovor – i form av stjärnor som exploderar och vilka stjärnor som inte gör det", säger studiens huvudförfattare Daichi Hiramatsu, astrofysiker vid University of California, Santa Barbara och Las Cumbres Observatory, till Space.com.

Det var en amatörastronom med namnet Koichi Itagaki i Japan som upptäckte supernovan SN 2018zd i mars 2018 cirka tre timmar efter explosionen (då dess ljus nådde jorden). Kort efter att supernovan upptäcktes fick ovan studies medförfattare Schuyler Van Dyk, en senior forskare vid California Institute of Technology i Pasadena en bild från Hubbleteleskopet av supernovan. Efter att ha jämfört detta foto med arkivbilden tagna på samma område av teleskopet identifierades supernovans föregångare, en stjärna i galaxen NGC 2146 cirka 31 miljoner ljusår från jorden. Galax NGC 2146 är en stavgalax i stjärnbilden Giraffen. Baserat på modeller av Nomoto och andra astronomer finns det sex viktiga kriterier för om en stjärnas framtid slutar som en elektronfångst supernova:

 

Den ska ha mellan åtta och tio solmassor. Bland kandidaterna finns gamla uppblåsta röda jättar.

Den borde kasta bort större delen av sin massa innan den exploderar.

Detta material bör mestadels vara i form av helium, kol och kväve men kan även innehålla lite syre.

"Det har att göra med mycket komplicerade fusionsreaktioner under stjärnans liv", samt rörelser i stjärnans yttre lager och vilka element från djupet i stjärnan som muddras upp till ytan, sa Howell. " Stjärnan ska ha en något skiktad struktur precis innan den exploderar med lättare element ovanpå tyngre element. Det mesta av syreskiktet ligger djupare ner."

Explosionen bör vara relativt svag jämfört med andra supernovor. – Den kinetiska energin hos de utstötta gaserna bör vara ungefär en tiondel av den andra supernovasorten, säger Alex Filippenko, astrofysiker vid University of California i Berkeley, till Space.com. (se ovan på supernovasorter)

Supernovan borde ha lite radioaktivt nedfall jämfört med andra supernovors. Till exempel radioaktivt nickel. Det annars stora radioaktiva elementen som supernovor producerar, producerar elektronfångst supernovor bara ungefär en tiondel av exempelvis så mycket radioaktivt nickel som en normal kärnkollapsad supernova och ungefär en hundradel så mycket radioaktiv nickel som en termonukleär supernova, säger Filippenko.

Stjärnan där detta sker bör även ha  massor av neutronrika element i sin kärna.

Bild från vikipedia av NGC 2146 taget av Rymdteleskopet Hubble där ovan händelse skett.

lördag 22 maj 2021

Universums expansionshistoria försöks förstås med supernovor

 


En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna. Något som är slutet för större stjärnor och om det händer närmre än 200 ljusår  från oss får det förödande konsekvenser. Vår sol kommer dock inte att sluta som detta utan istället svälla upp till en röd jätte och sedan sjunka samman till en vit dvärg.

Edwin Hubbles observationer för över 90 år sedan visade att universums expansion förblir en hörnsten i modern astrofysik (Hubbleteleskopet är uppkallat efter honom). Men då man ska beräkna hur snabbt universum expanderat vid olika tidpunkter i historien blir det svårt att få dagens teoretiska modeller att matcha observationerna.

För att lösa detta problem analyserade nyligen ett team lett av Maria Dainotti (biträdande professor vid National Astronomical Observatory of Japan och Graduate University for Advanced Studies, SOKENDAI i Japan inklusive forskare vid Space Science Institute i USA) en katalog innehållande en förteckning av 1048 supernovor som skett vid olika tidpunkter i universums historia. Teamet fann då att de teoretiska modeller man arbetade utefter kan användas för att matcha observationerna om en av konstanterna som används i ekvationerna den så kallade Hubbles lag (som vanligen kallas Hubble-konstanten) får variera  över tid.

 

Det finns flera möjliga förklaringar till denna uppenbara förändring i Hubble-konstanten. En trolig men tråkig möjlighet är att observationsfördomar av de som analyserar finns i dataprovet. För att korrigera för potentiella fördomar (och hålla sig till etablerad astrofysik) använde astronomerna Hyper Suprime-Cam på Subaru Telescope för att observera svagare supernovor (längre bort liggande eller bättre uttryckt gamla supernovautbrott) över ett brett område. Data från ovan  instrument kommer att öka urvalet av observerade supernovor i det tidiga universum och minska osäkerheten i data.

 

Men om de nuvarande resultaten håller i sig under ytterligare utredning och om Hubble-konstanten faktiskt förändras öppnar det frågan om vad som driver förändringen. Att svara på den frågan kan kräva en ny eller åtminstone modifierad, version av astrofysik. Vi vet nämligen i dag inte svaret och kan svårligen förstå vad som driver förändringen med vår nuvarande astrofysik (min anm.) Kanske vi ska se på strängteorin för hjälp till ny förståelse?.

Bild från vikipedia av resterna av Keplers supernova (SN1604) Bild från vikipedia av resterna av Keplers supernova (SN1604) dock ej i naturlig färg utan sammansatt av info av Spitzer Space Telescope).


fredag 21 maj 2021

Utomjordisk radioaktiv isotop funnen på havets botten.

 


Plutonium–244 är en isotop av plutonium som har en halveringstid på 80 miljoner år. Detta är längre än någon av de andra isotoperna av plutonium och längre än någon annan actinoid isotop förutom de tre naturligt rikligt förekommande  i jordskorpan varav ex uran-235 är 704 miljoner år (det finns de med än längre halveringstid längst har en neodymisotop, Neodym-144 med  halveringstid på 2000000 miljarder år).

Plutonium–244 är den första upptäckten någonsin av en utomjordisk radioaktiv isotop på jorden. Den har fått forskare att ompröva ursprunget till elementen på vår planet. De små spåren av plutonium-244 hittades i havsskorpan tillsammans med radioaktivt järn-60. Dessa två isotoper visar på våldsamma kosmiska händelser i jordens närhet för miljontals år sedan.

 

Stjärnexplosioner så kallade supernovor skapar många av de tunga elementen i det periodiska systemet inklusive de som är viktiga för mänskligt liv, såsom järn, kalium och jod.

Bildningen av ännu tyngre element, som guld, uran och plutonium trodde man länge att de uppkommit ur en än våldsammare händelse som exempelvis att två neutronstjärnor slås samman.

 

En studie med ledning av  professor Anton Wallner vid Australian National University (ANU) tyder dock på att  en mer komplex bild är förklaringen.

"Historien är komplicerad - möjligen producerades detta plutonium-244 i en supernovaexplosion eller kan det blivit över från en mycket äldre men än mer spektakulär händelse som en neutronstjärnas detonation", säger  professor Wallner. Dateringen av provet bekräftar att två eller flera supernovaexplosioner inträffade nära jorden i tidsspannet man sökte i.

 

"Våra data kan vara ett första bevis på att supernovor verkligen producerar plutonium-244", säger professor Wallner. "Men det kan eventuellt redan funnits i det interstellära mediet (rymden) innan supernovor i närområdet skedde och då knuffats in i solsystemet tillsammans med supernovors övriga spridande av damm och gas längre bort."

Om så (min anm.) bör plutonium-244 även i dag finnas i vårt solsystem . Jag tvekar dock på att det funnits där innan en supernovaexplosion i relativ närhet.

Professor Wallner är forskare vid Helmholtz-Zentrum Dresden-Rossendorf (HZDR) och Technical University Dresden i Tyskland, och genomförde detta arbete med forskare från Australien, Israel, Japan, Schweiz och Tyskland.

Till sin hjälp hade forskarna VEGA-acceleratorn vid Australian Nuclear Science and Technology Organization, (ANSTO) i Sydney användes för att identifiera de små spåren av plutonium-244.

Bild flickr.com på havsbotten. Hur mycket ännu oupptäckt finns här.

måndag 11 januari 2021

Så låter en supernova enligt NASA

 


Det finns ett uttryck som säger att ”I rymden kan ingen höra dig skrika, explodera, kollapsa eller långsamt kollidera med en granngalax”.

Men nu finns möjligheten tack vare ett nytt "data sonification" program från NASA åtminstone att få en känsla av vad några av de mest extrema fenomenen i universum kan låta ljudmässigt som när händelser där  konverteras till ljud som spelas upp av jordiska instrument.

För att höra hur det låter användes data från NASA:s Chandra X-ray center  vilket har avbildat avlägsna galaxer med sitt Chandra X-ray observatorium i 20 år nu.

Supernova SN 1987A och Krabbnebulosan är några objekt man kan höra ljud från. Rekommenderar att höra dessa. De finns på denna länk från Nasa.  Det är fascinerande. 

Supernova SN 1987A varifrån man hör ljud. Bild från vikipedia.

fredag 16 oktober 2020

Något mystiskt hände med denna stjärna innan den exploderade som supernova, men vad?

 


10–12000 tusen ljusår bort från oss finns CassiopeiaA, en supernovarest från en stjärna som exploderat. Det intressanta med denna supernova är att det kan ses att något drog till sig ytan i en riktning innan det small. Likt ett nedslag av något.

Astrofysiker tror att de har identifierat den skyldige som en annan stjärna som fanns i närområdet (tvillingstjärna) och vilken blev en supernova något tidigare i historien. Troligen då en stjärna av ungefär samma storlek och ålder då båda explosionerna bör ha hänt tidsmässigt nära varandra för att detta ska ske. Vad som då hände var att något från första explosionen påverkade en återstående stjärnan innan den exploderade.

I en ny artikel beskriver forskare denna scen och även att de förutspått att tvillingstjärnresterna från första novan bör finnas inom 30-300 ljusår bort från Cassiopa A. De fann på 50 ljusårs avstånd bort från Cassiopa A, gas som kan vara från den första supernovan (om den existerat).

Detta bör visa (min anm.) att första supernovan inträffade mer än 50 ljusår före Cassiopo A. Likaså att resterna försvunnit långt i väg från sin tvillingstjärna. Om inte detta eventuella bevis (obs egentligen bara en teori) funnits på att denna händelse ovan är anledningen till gasutdragningen i en streckform innan smäll se ovan skulle en idé som följande kunna vara rätt.

 Idén att ett krig mellan olika civilisationer i rymden resulterat i att den ena parten skjutit in en laddning av något slag i den andra partens sol och detta fått som resultat att denna sprängdes. Då skulle bilden visa detta nedslag och explosionen som omedelbart skedde efter ses som en supernova. Men som sagt detta är tankar in i möjligheternas sf-värld. Men nog är det konstigt att något som sker med en stjärna över 50 år efter den första händelsen kan ses som effekt vid den andra supernovaexplosionen. Jag är tveksam.

Bild från vikipedia på supernova Cassiopa A. Kompositbild i infraröd (röd), synlig (gul) och röntgen (grön och blå)

tisdag 1 september 2020

En gång (kan) exploderande stjärnor gett en effekt av massutrotning av liv på Jorden.


Kosmiska strålar från närliggande supernovor kan vara skyldiga till minst en massutrotning på jorden säger forskare, då vissa radioaktiva isotoper i jordens berg är tecken på att detta kan ha skett (dock saknas några se nedan).

I en ny studie från University of Illinois at Urbana–Champaign beskriver professor Brian Fields möjligheten att astronomiska händelser kan ligga bakom den massutrotning av liv på jorden som inträffade för 359 miljoner år sedan. Som var gränsen mellan Devon och Karbonperioderna. Stenar från denna tid innehåller hundratusentals generationer av växtsporer som verkar vara brända av ultraviolett ljus  från rymden vilket är ett bevis på att en långvarig ozonnedbrytande händelse.

"Jordbaserade katastrofer som storskalig vulkanism och global uppvärmning kan även det förstöra ozonskiktet, men bevis för händelse av detta slag  är inte hittade i tidsintervallet i fråga," enligt Fields som tillägger."För att sätta detta i perspektiv är däremot en av de närmaste supernovamöjligheterna idag stjärnan Betelgeuse som finns över 600 ljusår bort och därmed är långt utanför 25 ljusår," säger doktorand och studiemedförfattare Adrienne Ertel. 25 ljusår (min anm.)  är högsta avståndet för att en supernova ska påverka oss över detta avstånd påverkar inte Jorden. Därför behöver vi inte förskräckas om vi plötsligt ser Betelgeuse explodera.

Teamet tänkte först andra astrofysiska orsaker till den ozonuttunning som då skedde, såsom meteoritnedslag, solutbrott och gammablixtar.

"Men dessa händelser slutar så snabbt så de är osannolikt att de skulle orsaka långvarig ozonuttunning likt den som bevisligen skedde i slutet av Devon," säger Jesse Miller  doktorand och medförfattare till studien. 

En supernova  däremot  gör att jorden skulle bombarderas med skadliga UV.strålning, röntgen och gammastrålar (om den skedde högst 25 ljusår bort). En strålning som skulle hålla på under en lång tid och förtunna vårt ozonskikt i kanske upp till 100000 år.

Det finns till och med en teori som säger att ett flertal supernovor kan ha inträffat under slutet av devon.

"Detta är fullt möjligt. Massiva stjärnor förekommer vanligtvis i kluster med andra massiva stjärnor och fler supernovor kommer sannolikt att inträffa strax efter den första explosionen," sade Miller. Han borde tillagt att det skulle i så fall varit  under förutsättning att det i detta kluster fanns ungefär lika stora stjärnor och i samma ålder (min anm.) annars är det lite väl slumpmässigt att så skulle skett.

 Men ännu saknas ett viktigt bevis på att någon eller några supernovor ligger bakom ozonförtunningen och massutrotningen av liv den gången. Man måste hitta de radioaktiva isotoperna plutonium-244 och samarium-146 i sten och fossil deponerad vid tidpunkten för utrotning.

Ingen av dessa isotoper bildas naturligt på jorden idag och det enda sättet de kan komma hit är via kosmiska explosioner, säger studenten och medförfattaren Zhenghai Liu.

Vi (min anm.) måste även få ytterligare ett bevis på teorins sanning. Var skedde denna (dessa) supernovor? Inga tecken har hittats på att en supernova skett i området högst 25 ljusår från oss i historisk tid. Kanske vi ska söka andra förklaringar till ozonskiktets uttunning som klimatförändringar av liknande slag vi upplever nu. Kanske ozonskiktet naturligt uttunnas tidsmässigt och uppstår tidsmässigt.
Bild från vikimedia på Jorden tagen av Apollo 17 den 7 december 1972.

söndag 23 augusti 2020

Jakten på tiden då den sista supernovan sker.


En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna som efterhand kommer att slockna helt. Slutet av universum som vi känner det kommer inte att komma med en smäll. De flesta stjärnor kommer istället långsamt att slockna  och deras temperatur närma sig nollpunkten. Novor däremot är då en stjärna av medelstorlek eller mindre i slutet av sitt liv då kärnbränslet börjar ta slut flammar upp och sedan sjunker ihop till en röd dvärg som efterhand svalnar till svart dvärg. Men nya resultat visar att en del av dessa svarta dvärgar som är i viss storlek även de till slut exploderar.

Universum blir till slut en mörk kall plats, säger teoretiska fysiker Matt Caplan, och tillägger att ingen kommer att vara vid liv och uppleva denna nedsläckning i en avlägsen framtid. Det kommer att bli mörkt när universum går mot sitt slut. "Tillståndet är känt som "värme död", då universums innehåll mestadels blir svarta hål och svarta dvärgar, säger Caplan biträdande professor i fysik vid Illinois State University vilken tidigare föreställde sig en något annorlunda bild när han beräknade hur några av dessa döda stjärnor  skulle förändras över eoner.

Stjärnor mindre än ca 10 gånger massan av solen har inte en densitet nog för att producera järn i sina kärnor vilket massivare stjärnor har så de kan inte explodera i en supernova när dess bränsle avtar till en kritisk nivå  säger Caplan. "När vita dvärgar (slutprodukten för solen då denna expanderat som en nova) svalnar under de därefter biljoner åren kommer de att växa och bli en "svart dvärg" stjärnor som inte längre är ljusa."

Liksom vita dvärgar kommer de att innehålla mestadels lätta element som kol och syre och kommer att vara i storlek som jorden men innehålla ungefär lika mycket massa som solen då dess insida pressas till täthet miljontals gånger högre än något idag existerande på jorden.

Att punktera mörkret kan ske likt tysta fyrverkerier då explosioner av rester av stjärnor som aldrig skulle explodera en sista gång lyser upp. Nytt teoretiskt arbete av Caplan, en biträdande professor i fysik vid Illinois State University visar att en del vita dvärgar när de blivit svarta dvärgar kan explodera som supernova i en mycket avlägsen framtid långt efter att allt annat i universum har dött och är tyst och mörkt.

I universum sker redan i dag dramatiska avslocknande i form av  massiva stjärnor i supernovaexplosioner när interna kärnreaktioner producerar järn i kärnan. Järn kan inte förbrännas av stjärnor det ackumuleras likt ett gift som slutar med att det utlöser stjärnans kollaps i form av en supernova. Men mindre stjärnor tenderar att dö med lite mer värdighet, utvidgas, krympa och bli vita dvärgar i slutet av sina liv för att sedan långt fram i tiden bli en svart dvärg som i vissa fal kan explodera i en ännu mer avlägsen framtid som en uppflammande supernova (beroende på massa och storlek av denna).

Stjärnor mindre än ca 10 gånger massan av solen har inte den densitet som måste till för att producera järn i sina kärnor så de kan inte explodera i en supernova just nu, säger Caplan. "När vita dvärgar svalnar under de närmaste biljonerna åren kommer de  så småningom frysa fast, och bli "svart dvärg" stjärnor som inte längre skiner." Liksom vita dvärgar  kommer de att mestadels bestå av lätta element som kol och syre och kommer att vara av storleken som jorden men innehålla ungefär lika mycket massa som solen, deras insida pressas till tätheter miljontals gånger större än något på jorden.

Men bara för att de är kalla betyder inte att kärnreaktionerna upphör. "Stjärnor lyser på grund av termonukleär fusion de är tillräckligt varma för att krossa små kärnor  och producera större kärnor som frigör energi. Vita dvärgar är aska. De är utbrända, men fusionsreaktioner kan fortfarande hända på grund av thermonuclear fusion, men mycket långsamt, säger Caplan. "Fusion händer, även vid den absoluta nollpunkten men mycket långsamt."

Caplan noterade att detta är förklaringen till hur svarta dvärgar producerar järn och utlöser en supernova. Han beräknar hur lång tid dessa kärnreaktioner tar för att producera järn och hur mycket järn svarta dvärgar  behöver för att explodera. Han kallar sina teoretiska explosioner för "supernova med svart dvärg". "

Tiden då alla svarta dvärgar exploderat som kan detta är  "biljoner" nästan hundra gånger. Om du skrev ut det skulle det ta upp det mesta av en sida. Det är häpnadsväckande långt i framtiden." 

Alla svarta dvärgar kommer inte att explodera. "Endast de massivaste svarta dvärgarna med mått omkring 1,2 till 1,4 gånger solens massa, kommer att explodera." säger Caplan. Ändå innebär det så många som 1 procent av alla stjärnor som finns idag ungefär en miljard biljoner stjärnor kan förväntas explodera som en svart dvärg resten förblir svarta dvärgar. "Även med mycket långsamma nukleära reaktioner har vår sol fortfarande inte tillräckligt med massa för att någonsin explodera i en supernova utan förblir en svart dvärg.

Caplan beräknar att de mest massiva svarta dvärgarna kommer att explodera först följt av successivt mindre massiva stjärnor tills det inte finns mer kvar som kan explodera.  Därefter är universum verkligen död och tyst. "Det är svårt att föreställa sig något som kommer efter de svarta dvärgar som blir supernovor. Troligen blir det de sista skeendena som sker i universum. Det kan bli den sista supernovan någonsin när sista svarta dvärgen med denna möjlighet gör detta."

 När de första svarta dvärgarna exploderar kommer universum redan att vara oigenkännligt. "Galaxer kommer att ha skingrats svarta hål kommer att ha avdunstat och expansionen av universum kommer att ha dragit alla återstående objekt så långt ifrån varandra att ingen någonsin kommer att se någon av de andra explodera. Det kommer inte ens att vara fysiskt möjligt för ljus att resa så långt."

Min uppfattning (min anm.) är att det knappast blir tyst vi ser ju nya stjärnor bildas hela tiden från gasmoln och materia av metaller och annan materia som har sitt ursprung ur supernovor. Det enda som kan bekymra är universums expansion avstånden kan till slut bli så stora mellan stjärnor att inget nytt kan ta form det blir för glest mellan gas och supernovarester. Men det finns något som kallas slumpen så kanske ett enda solsystem i hela universum en gång åter kan bildas.

Bild från vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604 (Keplers stjärna). 

måndag 3 augusti 2020

En teori till hur vita dvärgar kan explodera.



En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna av ett större slag i slutet
 av sitt existerande. Mindre stjärnor som vår sol blir inte supernovor utan sväller först ut  som en nova och sedan sjunker de ihop till en vit dvärgstjärna. Men nu har en svårförklarad supernova inträffat.

 En händelse som visade sig bero på att en vit dvärg exploderat något som kanske kan ge ny kunskap om varför och hur detta kan ske och även om mindre svarta håls tillkomst. Vid supernovaexplosioner bildas järn mm det är från sådana explosioner järnet på jorden kom hit.

Händelsen kallad SN2019yvq, inträffade i en relativt närliggande galax 140 miljoner ljusår från jorden, mycket nära svansen av stjärnbilden Draken.

Det kan ha varit en UV-blixt som var anledningen till att den vita dvärgen exploderade, säger astrofysiker Adam Miller vid Northwestern University , som ledde en studie om händelsen. "Med tiden rör sig detta exploderade material allt längre bort från källan. När materialet tunnar ut sig kan vi se djupare  in i centrum av händelsens resultat. Efter ett år kommer materialet att vara så tunt att vi kommer att se hela vägen in i mitten av explosionen."

Vid den tidpunkten, säger Miller mfl i hans team kommer vi att veta mer om hur denna vita dvärg - och alla vita dvärgar som är täta rester av döda stjärnor kan eller har exploderat. Den sällsynta blixten, som varade i ett par dagar, indikerar att något inuti eller i närheten den vita dvärgen var otroligt varmt. Eftersom vita dvärgar blir svalare och svalare när de åldras förbryllade tillströmningen av denna värme astronomerna. 

"Det enklaste sättet att skapa UV-ljus är att ha något som är mycket, mycket varmt," säger Miller. "Vi behöver något som är mycket varmare än vår sol - en faktor på tre eller fyra gånger varmare. De flesta supernovor blir inte så varma att du får en mycket intensiv UV-strålning. Något ovanligt hände som resulterade i denna supernova. "En vit dvärg kan dock  förbruka material från en närliggande stjärna och bli så massiv och instabil att den exploderar.

Men om detta var anledningen vet vi inte. Det hoppas astronomerna få svar på när de kan se in i centrum då gas och damm tunnats ut. Ingen vet i dag vad som hände.
Vill man se det som en science fictionfantast kan det vara en projektil  som utlöste uv-utsläppet mot i den vita dvärgen så denna exploderade av någon anledning för att aliens var intresserade av att studera skeendet eller utplåna en näraliggande planets liv under ett galaktiskt krigsskede kanske runt den vita dvärgen eller en eventuellt närliggande stjärna.

Bilden visar en annan ej exploderad vit dvärg och då storleksförhållandet mellan Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet- Från vikipedia.

fredag 24 juli 2020

En supernova har troligen kastat i väg en vit dvärgstjärna som nu far i hög fart genom Vintergatan numera.


Vita dvärgar är resterna av en stjärnor som finns kvar efter att stjärnor i normal storlek har uttömt sitt bränsle. Vår sol kommer en dag att bli en vit dvärg liksom mer än 90 % av stjärnorna i Vintergatan.

 I en ny studie har forskare sett på den vita dvärgen SDSS J1240+6710 vilken finns cirka 1430 ljusår år från jorden. 2015 upptäcktes att denna vita dvärg hade en okonventionell atmosfär (i motsatts till andra undersökta vita dvärgar) som har  väte och helium, medan dennas består av en kombination av syre, neon, magnesium och kisel. Forskarna använde Hubble Teleskopet för att få en närmare titt på den vita dvärgen och upptäckte då att även kol, natrium och aluminium fanns i objektets atmosfär.

Den vita dvärgen har en hastighet av 900000 kilometer i timmen och är på motsatt kurs av hur Vintergatan i övrigt roterar. Dessutom har den en mycket låg massa för att vara en vit dvärg - endast ca 40 % massan av vår sol. Ordinära vita dvärgar har ca 1,4 gånger högre massa än vår sol.

Vid observationen av SDSS J1240+6710 upptäckte forskarna att de element som finns i den vita dvärgens miljö kan ha utvecklats i de initialt termonukleära reaktionerna hos en supernova. Det finns dock en klar avsaknad av vad som konstrueras vid en supernova, som järn, nickel, krom och mangan. Ingen supernovamisstanke har heller observerats i närheten.

Dessa tyngre komponenters avsaknad kan likväl förstås som att det är en mindre effekt av en supernova som en gång satt fart på den vita dvärgens riktning och gett den dess udda komponenter i atmosfären.

 "Tidigare teorier att en termonukleär supernova skulle förstöra en vit dvärg helt har omtolkats under de senaste 10 eller 15 åren istället har forskare diskuterat att det är möjligt att en partiell supernovaeffekt kan vara det som gett effekten genom  sin effekt på ena sidan av den  brända och förkolnade vita dvärgen," säger en forskare Gänsicke och tillägger. "En supernovaexplosion behöver inte vara kraftfull nog för att helt förstöra en vit dvärg."

I detta fall skulle en supernova ha sprängt SDSS J1240 + 6710 bort från sin följeslagare den före detta stjärna som exploderat som en supernova och dragit bort materia från den vita dvärgen vid explosionen och kastat den vita dvärgen ut i den riktning den har i dag i hög hastighet och gett  den ovanliga sammansättningen av dess atmosfär.

Främst baserat på SDSS J1240 +6710 massa och temperatur uppskattar forskarna att denna partiella (troliga) supernova skett för cirka 400 miljoner år sedan. Men resten förblir okänt om den vita dvärgens följeslagare den numera som supernovarester sprängda stjärnan. Var den fanns kan inte förklaras. OBS (min anm.) det finns en möjlighet att förklaringen ovan är fel och ingen supernova ligger bakom denna vita dvärgs atmosfär och färd därute. Inga bevis bara indicier finns på förklaringen ovan.

Bild från vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604. Obs ej den som omtalas ovan.